”Men han kom ju redan på palmsöndagen. Varför måste han komma igen?” kontrar en annan, litet större, som minns litet längre bakåt.
Ur barnens mun, sanningen. Och sannerligen är det konstigt.
Annars har kyrkoåret berättelser och texter så det räcker många gånger om. Varför måste då Jesus göra sin kungaentré i repris just nu? Hittade man faktiskt ingenting annat för advent? Den ursprungliga åsneritten hör ju påsken till; det var då han kom på ett enastående sätt till den stad där han kom att stå ensam, och dö.
Palmblad och hosianna, tidigt på våren, och mitt i vintern. Det måste ligga någon mening bakom. Något som även den minsta gudstjänstdeltagaren anar ...
Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Och han kommer. Först, som ett litet barn. Sedan, som en vuxen man.Som ett barn var han värnlös och ofarlig, mycket liten i sin krubba. Det var bara de stora, lysande och talrika änglarna som fick hälsa herdarna på änglarnas vis: ”Var inte rädd!” Det där lilla barnet var inget man behövde vara rädd för, det såg man ju på långt håll. Däremot var det något heligt över honom, något tidlöst, som alltid hos ett nyfött barn. Tiden står stilla, liksom. Gamla texter och profetior kommer oinbjudna i minnet: Se, en ung flicka föder ett barn...
Som en vanlig man, ridande, var han en av folket, fredens man. Den som på Jesu tid kom ridande på en häst var en romersk soldat, en med makt, en med vapen. Han satt högt uppe, och kunde krossa folk under hästens hovar. Men denna man på åsnan var inget att vara rädd för, det såg man på långt håll. Däremot var det något heligt kring honom, som alltid då ett pinat folk ser ett levande löfte, förlösaren. Tiden stannar, liksom. Gamla texter och profetior sprids som löpeld: Se, han som kommer på en åsna skall kallas Fridsfurste...
Så kommer han, till julen, till påsken. Två gånger om året kommer han med åsnan, och vi förnimmer: Kalendern är viktig, men inte allt. Det historiska händelseförloppet är intressant, men inte allt. Budskapet om frid är allt. Det är heligt.
Det heliga är tidlöst. Eller hellre: Det heliga har ingen tid. Det har sin egen tid. Det heliga upprepas och utspelas hela tiden. Det heliga är evigt och alltid nu.Så kommer julen. Och julnatten, den underbara och stjärnklara, öppnas till påskmorgonens bländande solsken, och tiden står stilla.
Hosianna! Välkommen!
Skribenten Hilkka Olkinuora är pastor, redaktör och författare.
