”Som biskopar i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har vi i våra inbördes överläggningar ofta kommit in på frågan vad som är det finländska välfärdssamhällets värdegrund. Vi har också ställt frågan var välfärdssamhället har sina utmaningar och utmanare.”
Biskoparna fortsätter lite senare:
”Vi vill försvara vårt eget välfärdssamhälle också under de förändringar som nu är på gång och samtidigt peka på de förändringar som den nya situationen kräver.”
Trots att det socialetiska uttalandet alltså har ett decennium på nacken är det till många delar aktuellt. Det visar bland annat följande verklighetsbeskrivning:
”Vi lever i en tid när man kan göra så mycket men när man inte vet vad man skall ställa upp som målsättning. Det är så mycket som inte längre tycks vara under människans kontroll. Ena dagen överhettas ekonomin i samhället och kurvorna på aktiebörsen pekar brant uppåt. Andra dagen går ett stort investeringsbolag på andra sidan jordklotet omkull och de ekonomiska prognoserna vänds brant nedåt. De globala förändringarna har en omedelbar effekt i den enskilda människans liv. Rådlösheten och osäkerheten breder ut sig. Många frågar sig var man skall finna ett fäste för sitt liv och var man skall finna stöd.”
Det är så sant som det är sagt – också i dag. Ändå finns det orsak att efterlysa en uppdatering av biskoparnas och därmed kyrkans socialetiska tankar här och nu.
En orsak är att sex av de nio biskopar som undertecknade ”Att dela med sig av det goda” har gått i pension. Det skulle vara viktigt för olika samhällsaktörer att få veta hur de som nu är ämbetsaktiva ser på de socialetiska utmaningarna.
En annan är förstås att världen förändrats en hel del under de senaste tio åren och att vi redan nu vet att den kommer att förändras mer eller mindre radikalt de kommande åren. Det är nu biskoparna och kyrkan borde göra en summering av det som skett och åtminstone försöka skissera etiskt försvarbara vägar framåt.
Ett tungt vägande argument för en uppdatering är också det faktum att vårt samhälle i dag ser ut som det ser ut. Här talar statistiken sitt tydliga språk. Den som har det bra och kan göra sin röst hörd får det bättre medan den som är svag och utan röst får det sämre. Det har bland annat lett till att barn och åldringar lätt kommer i kläm då samhället sparar samt att social utslagning och arbetslöshet börjat gå i arv.
Det man alltså kan säga är att biskoparnas socialetiska tankar inte haft önskad genomslagskraft. Då kan biskoparna knappast heller hänvisa till att de redan sagt sitt. Får man inte budskapet att gå hem med en gång bör det upprepas. Och upprepas. Och upprepas.
Den taktiken känner också Bibeln mycket väl till.
För kyrkans del är arbetet med att försvara dem som är mer eller mindre försvarslösa och också medellösa inte en verksamhet bland andra verksamheter.
För kyrkan är det fråga om att det kristna kärleksbudskapet ska omsättas i praktiken. Som biskop emeritus Gustav Björkstrand har uttryckt det i olika sammanhang: en kyrka som predikar kärlek men inte omsätter den i praktiken är inte trovärdig.
Kyrkan och församlingarna tar sitt sociala ansvar först och främst i och med sina diakonala insatser. Dem får kyrkan också allmänt tack för. Nu skulle det gälla att komma åt orsakerna och inte enbart fokusera på följderna. Det skulle med andra ord gälla att påverka samhällsutvecklingen så att orsakerna till de problem som kräver sociala insatser minimeras. Mindre kan kyrkan inte nöja sig med.
Därför är det hög tid för en uppdatering av biskoparnas och kyrkans socialetiska ställningstagande.
Reaktionerna på biskoparnas ställningstagande år 1999 visade att det inte gick obemärkt förbi. Tvärtom. Reaktionerna var många, en del häftiga, andra mindre häftiga.
I kretsar som upplevde att kritiken kanske var riktad mot dem anklagades biskoparna för att ha gått in på främmande mark och blandat sig i sådant som de inte har kompetens att uttala sig om. I kretsar som upplevde ställningstagandet som ett stöd för egna politiska målsättningar applåderades biskoparna för mod och framsynthet.
Det viktiga är att biskoparna och kyrkan åtminstone inte låter sig avskräckas av erfarenheterna från 1999. Varken av rädslan för att få besk kritik eller av rädslan för att göras till reklaminslag för politiska mål.
