En utveckling som det som beskrivits i de aktuella frågorna går helt enkelt inte att bortförklara eller försvara. Det borde alla som försöker göra det få klart för sig.
Det som gör det hela inte endast svårt utan också otrevligt är att det knappast finns en enda beslutsfattare som aktivt vill det onda. Alltså beslutsfattare som i de aktuella fallen vill att fattigdomen bland ensamförsörjarna tilltar och som vill att åldringar vanvårdas.
Ändå har det gått så. Och då måste man fördomsfritt försöka utreda vad det beror på.
Om man utgår från att ingen vill det onda blir det kanske lättare att söka svar på frågan varför utvecklingen till dessa delar har varit negativ. Svaret kan inte vara mycket annat än att konsekvenserna av de fattade besluten inte kunnat förutses.
Beslutsfattarna har med andra ord inte känt till vad besluten leder till.
Med tanke på att framtiden omges av ogenomträngligt mörker är detta ingenting att förvåna sig över. Det som däremot väcker förvåning är att så lite förefaller ha gjorts och göras för att på förhand försöka göra bedömningar av hur olika beslut påverkar de människor som berörs.
Ändå finns det redan instrument för sådana konsekvensbedömningar. Till exempel Institutet för hälsa och välfärd har ett system för hur bedömning av konsekvenser för människan kan systematiseras (http://info.stakes.fi/iva/SV/index.htm).
Varför inte börja använda de instrument som finns? Aktivt och kontinuerligt. Nu.
