När de egna krafterna tryter kan stödfamiljen hjälpa både vuxna och barn

Anne-Louise Nilsson och hennes sambo träffades på en kryssning mellan Stockholm och Helsingfors. Båda var skilda sedan tidigare och när kärlek uppstod tog det inte så länge förrän Anne-Louise Nilsson, som är född och uppvuxen i Sverige, tog sitt pick och pack och flyttade till Tolkis, en bit från Borgå. Varken hon eller sambon hade barn sedan tidigare och några gemensamma barn blev det inte heller.

– Vi funderade en hel del på hur vi skulle gå till väga. Vi behövde mera barn och lek i vårt liv.

I Borgåbladet läste Anne-Louise om den skriande bristen på stödfamiljer och hörde av sig till Borgå stad för att meddela sitt intresse.

– Jag ringde och berättade att vi är intresserade av att bli både stöd- och fosterfamilj.

I Finland får ett tusental barn varje år hjälp av en stödfamilj, och lika många väntar på hjälp. Avsikten med en stödfamilj är att hjälpa barnet och familjen när föräldrarnas egna krafter tryter, och när det sociala nätverket saknas eller finns långt borta. En stödfamilj kan också vara till hjälp om barnets familj råkar ut för en kris eller när ett barn behöver specialstöd. Oftast får barnet komma till stödfamiljen ett veckoslut i månaden, beroende på vad föräldrarna och stödfamiljen kommer överens om.

– Stödfamiljer är helt vanliga familjer som har tid att vara ett stöd för barnen och som kan erbjuda en trygg och säker tillvaro. Det kan vara allt från barnfamiljer till barnlösa par och personer som bor ensamma, säger socialarbetare Tanja Kuivanen vid Rädda Barnen.

Efter att ha gått en så kallad Pride-förberedelsekurs i Borgå stads regi blev Anne-Louise Nilsson och hennes sambo beviljade att bli stöd- och fosterfamilj.

– Det var en omfattande utbildning där vi fick fundera mycket kring vår egen uppväxt, relation till familjen, hur våra sociala nätverk ser ut och så vidare, säger Anne-Louise Nilsson.

Under hösten 2012 fick paret ta emot sitt första stödbarn. Det var en treårig finsk flicka. Några månader senare fick de också en svenskspråkig flicka i samma ålder.

– I båda fallen handlade det om ensamstående mammor som var på gräsen till utbrändhet, säger Anne-Louise Nilsson.

I början fick barnet komma på besök för några timmar. Gradvis utökades tiden till en hel dag, sedan en natt och tillslut en hel helg.

– Vi har haft väldig tur för det har gått smidigt ända från början. Vi har bra kontakt med föräldrarna och kommer överens med dem när de behöver hjälp och när det passar oss att ta emot. Vi är ju en egen familj med vårt program och våra vänner. Är det så att vi är bortbjudna en helg när vi har ett barn så tar vi henne med oss.

Det behöver inte vara stora svårigheter inom familjen som ligger bakom beslutet att söka hjälp av en stödfamilj.
Signaturen ”Peetra” skriver på ett finlandssvenskt debattforum att hon och hennes dotter använder sig av en stödfamilj: ”Det är alldeles underbart att komma ifrån varann en gång i månaden. Dessutom får hon lite manliga förebilder därvia, vilket är jättebra. Min granne är också en ”helt normal” ensammamma och har stödfamilj för sina barn.”

Tanja Kuivanen vid Rädda Barnen håller med om att tröskeln för att söka hjälp ska vara låg.

– En stor del av dem som behöver en stödfamilj är ensamstående, familjer som saknar ett socialt stödande nätverk eller föräldrar som helt enkelt behöver egen tid. Föräldrarna uppskattar att det finns en plats där de kan lämna barnet över en helg och veta att barnet får vistas i en trygg miljö som erbjuder nya upplevelser och värdefulla relationer till andra vuxna.

Läs mer om stödfamiljer i veckans nummer av Kyrkpressen.