Då Cay-Håkan Englund kommer in i Bergö kyrka gör han korstecknet vänd mot altaret.
– Altaret är Guds tron. Där möter han oss i gudstjänsten.
Själv känner han igen sig i beskrivningen av Guds barnbarn som antingen blir mer hängivna än föräldrarna eller helt tar avstånd.
– Jag växte upp i Purmo. Min familj hörde till Kyrkans Ungdom, jag gick i söndagsskola och junior. Men i högstadiet vände jag ryggen åt allt sådant. Istället kom ett intresse för ockultism. Hade jag inte varit så blyg och skulle det ha funnits satanistgrupper i närheten vet jag inte var det hade slutat.
Efter militären 1992 fanns inga jobb. Han bodde hemma den våren och satt mest vid sin dator. En dag i mars dog hans pappa i hjärtinfarkt.
– Det blev en vändpunkt. Då vi hittade honom död förstod jag att det finns något mer än det vi kan se. Jag var helt övertygad om att pappa fanns någonstans, men han var inte längre här.
De läser Bibeln!
Första chocken bearbetade han med familjen. Men kyrkoherde Jan-Erik Sandström kom snabbt in i bilden.
– Jag minns att vi alla satt vid hans bord, och att han flyttade en blomvas för att kunna se mig. Det var en viktig gest. På sommaren frågade han om jag kunde hjälpa honom med datorn. Det var ett skäl, men också ett svepskäl. Som tack fick jag boken The Catch Me Killer med ett starkt vittnesbörd.
Under sommaren som följde var Englund ibland med på kristna ungdomssamlingar och märkte att det var lätt att få vänner där. Det var enda orsaken till att han på hösten, då han började studera informationsbehandling i Åbo, gick med i en bönegrupp.
– Men till min förvåning och fasa läste alla i tur och ordning ur Bibeln. Jag drabbades av tanken att jag måste hoppa ut genom fönstret för att komma undan. Jag kallsvettades. Men någon lånade mig ett Nya testamente och då jag började läsa försvann det hotfulla och jag blev lugn.
Senare på hösten kom han till tro.
– Jag visste att jag ville dela det som skett med någon och gick till en kompis. ”Nog är det viktigt att bekänna sin tro”, sa han. Och sedan lite på skämt: ”Men inte behöver du göra det varje gång du presenterar dig.”
Läs mer i Kyrkpressen, nr 22/09
