Min fråga är ingen anklagelse. Det finns många sätt att visa sin uppskattning, så det är klart att det inte alltid behövs ord. Men eftersom vi nu har förmågan, varför spara på de där goda snälla varma orden?
Häromkvällen kom jag hem trött trött och sade att nu är jag i desperat behov av någon som är snäll med mig. Och han undrade vad han kunde göra.
– Glass och jordgubbar, var mitt förslag.
Och i frysen fanns det faktiskt ett kvarglömt glasspaket och jordgubbar från i somras. Glass i soffan smakade ljuvligt ljuvligt. Just då bättre än en uppsjö av ord.
Och jag är i gott sällskap då jag frågar min man vem han älskar. För min Herre ställde samma fråga om igen till en av sina mest hängivna lärjungar: Petrus, har du mig kär?
Som om det inte räckt att Petrus lämnat sitt yrke, beundrade Herrens etik, fyndiga liknelser och rappa svar och hade försvarat honom med svärd då det blev riktigt kärvt.
Jag tror faktiskt inte att Herren ställde den frågan för att genera sin lärjunge och vän som med sitt häftiga temperament hade bekänt och förnekat på samma dag.
Jag tror att Herren också ställer den frågan till nutida lärjungar. Till oss som så gärna tror att vi fattat trosgaloppen, har den rätta bekännelsen och bibeltolkningen. I motsats till dem som...
– Ok, säger han med sårbarhet i rösten. Men älskar du mig idag?
Alla kan göra bort sig. I äktenskapet gör vi det hela tiden. Men frågan om kärlek riktar in sig på kärnpunkten. Brinner den ömma lågan än?
