Pojkar enbart, med femtiotalets begränsade fritidsutbud var så gott som alla byns killar inskrivna i församlingens pojkklubb. Söndagsskyrkan som hörde till var inte lika populär, men när killarna stämde upp Sanningens ande var volymen tillräcklig för att kunna bli varse ett speciellt eko. Vad ingen av oss visste var att kyrkan på Sveaborg var byggd för körsång av helt annan kvalitet.
Knappast trodde heller någon av oss sina ögon när vi första gången såg bilder på Sveaborgs kyrka från den ryska tiden. En pinkskiftande ortodox kyrka med krusidullväggar och fem lökkupoler! Vi som bara kände till det grå fyrkantiga tornet med sitt snurrande fyrljus längst upp.
Vi måste förstås klättra upp i kyrktornet för att kika efter. Förvisso, de fyra sidotornens tegelgrunder låg kvar under koppartaket.
För någon vecka sedan konstaterade ortodoxa kyrkans mesta kändis fader Mitro samma sak och föreslog att kyrkan skulle återställas i sitt ursprungliga ortodoxa skick. Förslaget sköts ner i snabb takt av de lutherska ägarna och museiverket lät förstå att utan ägarens medverkan är det en omöjlig tanke.
Sveaborg var en svensk fästning i 60 år och en rysk sådan i 110 år. Den hörde aldrig till storfurstendömet utan var en bit av Ryssland ända till självständigheten. När Sveaborg överlämnades till Finland i maj 1918 ändrade en ivrig senat namnet Viapori till Suomenlinna. På svenska fick fästningen heta Finlandsborg en hel sommar innan man insåg sin historiska miss.
Men en arkitekttävling blev det och kyrkan byggdes om till oigenkännlighet.
Det enda genuint finländska i fästningsöns profil är den lutherska kyrkan. Det får man inte ändra på.
