Predikarens djupa visdomsord känns tröstande i tider av turbulens och strider. Det är skönt att höra att det svåra är övergående, att det en gång ska bli ljusare, varmare och lättare att andas.Att läsa Predikaren och ta åt sig av budskapet då allt är bra och läget – som det heter – är under kontroll hör förmodligen till det mera ovanliga. Budskapet bli ju då att också de goda, välsignade dagarna är räknade och att sämre tider med nödvändighet kommer.Men det vill vi ogärna höra.
En av de många lärdomarna i detta avsnitt av Predikaren är i alla fall att tillvaron här är i balans då allt har – och får ha – sin tid. Det som en gång byggts upp är en dag moget att rivas. Det som en gång planterats är en dag moget att ryckas upp.
Det utmanande är att se, inse och förstå när tiden för förändring är inne. Att se, inse och förstå när det är dags att bygga upp eller riva ner, när det är dags att planera eller riva upp. Utmanande är också att veta hur man ska bygga eller riva, plantera eller dra upp.
Kyrkan, inklusive Borgå stift, befinner sig i dag i en situation där Predikarens ord är brännande aktuella: gamla strukturer rivs och nya byggs, gamla mönster bryts sönder och nya formas. Ibland planerat och medvetet, ibland oplanerat och spontant.
Också då det gäller det andliga lever vi i en turbulent tid. Andligheten tar sig nya uttryck och former och det som i generationer har gällt som ”det enda rätta sättet” ifrågasätts.
För kyrkan, dess medlemmar och beslutsfattare, skulle det nu gälla dels att minnas Predikarens ord om att allt har sin tid, dels att så fördomsfritt som möjligt pröva allt och behålla det goda.
I vår kyrka bör detta ske på det sätt som formellt finns stadgat i kyrkoordningen: ”Kyrkan fasthåller som sitt rättesnöre den i dess bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan ska prövas och bedömas enligt Guds heliga ord”.
Samtidigt som behovet av öppenhet och förändringsberedskap understryks är det viktigt att understryka att både rivnings- och uppbyggnadsarbetet bör ske i god ordning. Det innebär bland annat att arbetet sker med respekt för varandra och enligt gällande spelregler.
Svartrivning och svartbyggen varken är eller kan betecknas som annat än illdåd.
Just för att situationen är så turbulent som den är finns ett stort och uppenbart behov av samtal och dialog på alla plan och i alla sammanhang.
Tyvärr har det visat sig vara svårt för olika parter att mötas och samtala i de situationer då det mest skulle behövas. Speciellt då söker man sig djupare in i sina egna argument, solidariserar sig allt blindare med dem som tänker som man själv eller gömmer sig bakom lagar och paragrafer.
För Borgå stifts del erbjuder höstens stiftsdagar i Jakobstad en unik möjlighet till gemenskap och samtal.
Det är att hoppas att alla så fördomsfritt som möjligt tar vara på denna möjlighet att tillsammans reflektera över hur vi ska bygga stiftets och kyrkans framtid.
Allt har som sagt sin tid. Kanske det nu är tid att börja bygga en djupare och större gemenskap och att riva murar och rasera fördomar?
