Döden i livet

Ledare. Maja fick inte flytta till Stormskäret med sin Janne förrän hon hade lärt sig hur man följer en människa till dödens port och hur man tar hand om den döda. 16.4.2008 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Den beredskapen har vi inte lika självklart längre. Den är på gott och ont överförd till personal på sjukhus, bäddavdelningar, begravningsbyråer och församlingar.

Våra församlingar har god beredskap att möta sörjande, att ordna samtal, leda andakter och jordfästa. Det är något av det som församlingarna är allra bäst på.
På begravningsbyråerna möter man sina kunder med respekt och ryggar inte tillbaka för våra döda. Deras service har med åren utvecklats så att de kan ta hand om allt som gäller begravningen, från att ringa prästen till att ordna med gravsten.

Har vi gett ifrån oss för mycket? Vi betalar också för sådant vi skulle må bra av att göra själva. Sorgen är tyngst i sysslolöshet. Att då köpa de tjänster man själv kunde uträtta är onödigt.

Utan all den kunskap som var självklar för tidigare generationer är det inte så lätt att hitta sin roll. Om man inte konkret möter döden förrän man sitter vid åldrande föräldrars dödsbädd och står vid deras grav så är man ganska handfallen. Efteråt tänker man på allt det man kunde ha gjort, men inte förstod att göra.

På bäddavdelningar och sjukhus makar man gärna rum för anhöriga då döden närmar sig. Personalen finns i bakgrunden men anhöriga får vara part i målet och ordna de sista dagarna och timmarna som de vill.
Först efteråt kan man tänka, ”varför skulle andra göra det jag själv hade kunnat uträtta”. Tvätta den döda, klä henne och lägga henne i kistan. Med mjuka, om än ovana händer, göra de sista tjänsterna. Men då ingen frågar så kan man missa chansen. Särskilt när en nära anhörig länge vårdats av yrkesfolk kan det kännas viktigt att som son eller dotter få göra detta. Liksom andra konkreta uppgifter inför begravningen.

Vi skyggar inför döden. Tanken att se en död människa kan skrämma. Det har nästan blivit ett ordspråk i vår tid att vi vill minnas våra kära som de var medan de levde, friska och starka.
Men här finns inga motsatser. Att vi är med då våra kära dör, eller att vi får se dem i kistan, förtar inte alla andra minnen som under kommande dagar och år kommer att följa oss. Henrik Weckströms iakttagelse som sjukhussjälavårdare i förra veckans nummer av Kyrkpressen visar att allt fler under senare år vill ta del av sina anhörigas sista tid och också konkret ta avsked av den avlidna.

Idag ser barn människor dö förskräckliga dödar i hundratal på filmer och i sina datorer. Det om något ger snedvridna bilder av döden. Ändå förväntas de klara av det gång efter gång. Medan de skyddas från den verkliga döden.
Bättre än att fråga våra barn om de vill komma med och ta avsked av en döende nära släkting är att räcka dem handen och säga: ”Nu går vi för att ta avsked av mormor.”

Stormskärs Maja behövde sin kunskap. Inte mildrade den hennes sorg när det obarmhärtiga havet tog hennes kära. Men hon visste livets villkor och hon hade en tro som bar. Också idag är det tryggt att få överlämna de sista ritualerna kring våra avlidna i församlingens händer. Graven är mörk och saknaden stor. Men i kyrkan möter vi människor som bärs av en tro på uppståndelse.

Kerstin Haldin-Rönn



äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Borgå. Tålamodet tryter i Borgå. – Det är kanske dags att hyra lokal i stället för det fuktskadade svenska församlingshemmet, säger kyrkoherde och domprost Mats Lindgård. 11.9.2020 kl. 10:06

kronoby. Samarbetsförhandlingarna i Kronoby församling har avslutats. En kantor, en kanslist och en församlingsmästare sägs upp. 10.9.2020 kl. 15:46

Kyrkodagar. De finlandssvenska kyrkodagarna i Mariehamn får en annorlunda och mer lokal prägel. Arrangörerna tycker ändå det är viktigt att samlas även under rådande omständigheter. 9.9.2020 kl. 14:04

stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06

PERSONEN. Han har varit lärare i engelska i fyra olika länder och lärt sig språket i tre av dem. Alasdair Pollock kom till Jakobstad för snart trettio år sedan. Språket, musiken, årstiderna, havet, skogen och människorna fick honom att stanna. – Jag har fått mycket mer än jag gett, säger han. 9.2.2024 kl. 09:58

profilen. Eva Andersson har varit i ropet sedan hon stickade vantar till påven. Färre vet att hon också räddat hundar i Korea och extraknäckt som risleverantör. 7.2.2024 kl. 13:40

ETT GOTT RÅD. Christer ”Chrisu” Romberg önskar att hans femtonåriga jag hade fattat att man kommer bara en bit på vägen med talang. Han är aktuell i sångtävlingen The Voice of Finland på teve, men han är också ungdomsarbetsledare i Sibbo svenska församling. I sitt jobb umgås han mycket med konfirmander, alltså 15-åringar. 7.2.2024 kl. 10:00

PERSONEN. När Fanny Willman var sexton år började hon skriva kolumner för Vasabladet. I februari utnämns hon till ledarskribent för Kyrkans Tidning i Sverige. – För mig är det mer naturligt att skriva ledare än andra journalistiska texter. 6.2.2024 kl. 17:56

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43