Besvikelse är något som vi alla av en eller annan orsak känner då och då. Det hör livet till att bli besviken.
Besvikelse är ett fenomen som ganska ofta sysselsatt mina tankar. Det som jag kommit fram till är att fenomenet har överraskanda och intressanta dimensioner.
Att bli besviken innebär kort sagt att något som vi hoppats på inte infrias. Det gäller allt från förhoppningar på ett strålande semesterväder, en problemfri resa eller konsert till hur ett samtal med en vän förlöper eller hur en medmänniska handlar i en bestämd situation.
Med andra blir vi besvikna på något som vi hoppats på. Vi blir inte besvikna på hur det är, utan på hur vi ville att det kunde – eller borde – vara.
Det är bra att komma ihåg detta då vi låter vår besvikelse gå ut över andra, över våra medmänniskor, över ödet eller kanske över Gud.
Frågan är vem som egentligen har lovat att livet skall vara på ett bestämt sätt. Eller rättare sagt: vem har lovat att livet skall formas enligt våra önskemål. Svaret är förstås att ingen har gjort det.
Vi kan kort och förenklat sagt inte välja det liv som vi vill ha. Våra val gäller egentligen hur vi förhåller oss till livet sådant det formas, dels av oss och dels av andra och av omständigheter som undandrar sig våra påverkningsmöjligheter och våra beslut.
Efter att vi gjort vårt bästa kan vi därför antingen med större eller med mindre glädje och tacksamhet ta emot det som livet ger oss eller anse att allt borde vara lite annorlunda. Vi kan vara nöjda, glada och tacksamma eller vi kan vara missnöjda, sura och besvikna. Valet är vårt.
Faktum är i alla fall att det som sker är det bästa som kan ske eftersom ingenting annat sker. Kort sagt: det går bra, bättre kunde det inte gå.
