| Illustration: Jan Lindström |
Struktur- och strategiplaner är ju aktuella nu. Bis-kop Voitto Huotaris arbetsgrupp har formulerat ett betänkande om strukturer och biskop Simo Peuras arbetsgrupp ett betänkande om kyrkans strategi fram till år 2015.
Ser man på planerna ur det citerade bibelordets perspektiv kan man motiverat undra hur viktiga betänkanden och planer av det aktuella slaget egentligen är. I värsta fall kan de till och med ses som något negativt, något som i allt för hög grad skymmer eller till och med styr och binder det andliga arbetet.
Därför är det viktigt att komplettera bibelcitatet med vad som sägs i Apostlagärningarna. I sjätte kapitlet berättas om hur det praktiska arbetet i den växande församlingen tog allt mera tid. Så mycket tid att de som skulle ägna sig åt bön och ordets tjänst inte hann med det.
På ett gemensamt möte för alla lärjungar uppgjordes den kristna kyrkans kanske första strukturplan: sju män ”fyllda av ande och vishet” avdelades för att sköta praktiska uppgifter. Den byggde på visionen om en församling som tar hand om sina medlemmar både andligt och fysiskt.
De två aktuella betänkandena följer den urkristna församlingens princip.
I Peuragruppens strategibetänkande framhålls det andliga arbetet som det centrala och förnyelsen som en återupptäckt och nyformulering av det uppdraget.
I Huotarigruppens strukturbetänkande betonas att strukturernas enda uppgift är att skapa förutsättningar för och stöda det andliga arbetet.
Även om strategier och strukturer alltså inte är något som skall förringas eller föraktas finns det all orsak att också i dag komma ihåg att Anden inte ryms inom våra strategiramar och inte heller kan struktureras.
Anden gör vad den vill, när den vill och hur den vill.
Anden är kort sagt något som vi, varken som enskilda eller kyrka, inte rår över. Frågan är om vi är beredda att acceptera detta. Gör vi det blir förhållandet det rätta. Då kan Anden rå över oss och kyrkan.
Å andra sidan finns det heller ingenting som säger att Anden inte skulle kunna vara verksam också inom de strategier och strukturer som vi tillsammans gör upp och skapar. Gud är ju en ordningens Gud. Misstaget sker om vi tror att Gud kan verka endast inom våra strukturer och i enlighet med vår strategi.
Därför är det en nåd att be om att strategierna och strukturerna förverkligas och används av kvinnor och män ”fyllda av ande och vishet”.
En fråga som i detta sammanhang blir allt mera påträngande är hur arbetsfördelningen mellan det som skall skapa förutsättningar för det andligt arbete, alltså stödfunktionerna, och det egentliga andliga arbetet riktigt ser ut.
Har vi eventuellt prioriterat så att stödfunktionerna blivit det viktigaste, det som tar mest tid och krafter, medan bön och ordets förkunnelse blivit vänsterhandssaker? Naturligtvis inte officiellt eller ens medvetet men väl i praktiken.
Också dessa frågor aktualiseras av strategibetänkandet och av strukturbetänkandet. I båda finns ganska klara antydningar om att prioriteringarna inom kyrkan i dag inte alltid är de rätta. Eller vad är det annat fråga om då arbetsgrupperna ansett det nödvändigt med kraftiga betoningar av dels en återgång till kyrkans grunduppgift, dels av att strukturerna är medel och inte mål?
