Två nyckelord i den aktuella diskussionen om församlingarnas framtid är ”identitet” och ”ekonomi”.
Utan identitet – andlig och fysisk – är också de mest välskötta och ekonomiskt sunda församlingar endast mer eller mindre avlägsna serviceproducerande enheter. Utan välskött ekonomi kan ingen församling i längden tillfredsställande sköta vare sig sina andliga eller byråkratiska uppgifter.
| Illustration: Jan Lindström |
Den stora utmaningen är följaktligen att skapa bästa tänkbara förutsättningar för ekonomiskt sunda församlingar där medlemmarna känner sig hemma och där de känner samhörighet med varandra.En uppdelning i en diskussion om identitet och en om ekonomi är att rekommendera.
Uppdelningen är egentligen naturlig med tanke på att våra församlingar – liksom vår kyrka som helhet – har två funktioner. De är samtidigt ett andliga samfund och administrativa enheter.
Som andliga samfund har de uppgifter som relaterar till uppdraget att på allt sätt utbreda det kristna budskapet. Som administrativa enheter har de byråkratiska uppgifter och funktioner vars mål är – eller bör vara – att stöda den andliga uppgiften.
Blandar man ihop diskussionen om identitet och ekonomi kan resultatet lätt bli farlig oklarhet om vad som är mål och vad som är medel.
I stället för att ekonomin planeras och läggs upp så att den tjänar församlingarna i deras uppgift att förkunna Guds ord och förvalta sakramenten, anpassas församlingens andliga uppgifter till ekonomin.
Tjänaren blir herre.
Samtidigt som de två komponenterna diskuteras separat måste det naturligtvis finnas ett klart samband mellan dem.
Det måste finnas en tydlig medvetenhet om, förståelse för och acceptans av kyrkans primära funktion som ett andligt samfund. Annars utvecklas församlingarna och kyrkan som helhet till en ekonomi-fixerad specialenhet inom den allmänna samhällsbyråkratin.
Det finns de som menar att den utvecklingen redan har gått ganska långt.
Den förändrade kyrkoherderollen visar de praktiska konsekvenserna av en förskjutning från det andliga till det byråkratiska, alltså från det primära till de sekundära.
Då kyrkoherdarna mer eller mindre helt absorberats av byråkratiska uppgifter står församlingens andra präster i tur. Om sådana finns. I enprästförsamlingar är ett alternativ att ta lite lättare på blankettexercisen och riskera kritik. Ett annat är att med risk för utbrändhet göra allt som krävs och förväntas.
Samma situation befinner sig allt flera kyrkliga anställda i. Uppgifterna blir fler och fler, utmaningarna större och större, kraven och förväntningarna blir allt omöjligare att leva upp till.
Tankar som i olika kyrkliga sammanhang börjat ta form kring allt detta kunde i princip sammanfattas i följande dubbelfråga: vad är vår huvuduppgift och vem skall göra vad?
Den första delen av frågan utmanar till genomgripande och fördomsfria diskussioner om vad församlingen absolut måste göra och vad den eventuellt måste avstå från att göra. Den andra delen av frågan utmanar till likaså genomgripande och fördomsfria diskussioner om hur det nödvändiga arbetet skall fördelas.
Kanske kunde det vara till hjälp att damma av Frans Ludvig Schauman och hans grundtankar under arbetet med 1869 års kyrkolag.
Schauman betonade kyrkans särprägel som en trosgemenskap samt att den skall byggas nerifrån och upp. Alltså att det primära är en gemenskap där Guds ord förkunnas och att lekmännen spelar en avgörande roll i den gemenskapen.
Det låter kanske enkelt och självklart, men hur är det riktigt?
Prioriteras verkligen det andliga arbetet i praktiken så att de andliga arbetarna i våra församlingar ges tid att ägna sig åt sina primära uppgifter? Och har vi kanske glömt lekmännen och gjort församlingarnas verksamhet mer eller mindre helt beroende av de anställdas insatser?
Kunde det kanske dags för lite nygammalt tänkande och visionerande?
