Grisar är vi allihopa

Ledare. För en tid sedan skrev chefredaktör Torbjörn Kevin, Åbo Underrättelser, en ledare med rubriken ”Förnedringsteve”. Den handlade om hur ”död, nöd och utsatthet – allt kan bli föremål för trygg underhållning i hemmasoffan” . 12.6.2007 kl. 00:00
För en tid sedan skrev chefredaktör Torbjörn Kevin, Åbo Underrättelser, en ledare med rubriken ”Förnedringsteve”. Den handlade om hur ”död, nöd och utsatthet – allt kan bli föremål för trygg underhållning i hemmasoffan” .
Som exempel nämndes tv-inslag producerade av ett svenskt produktionsbolag som hade köpts och visats av public service-bolaget SVT. I ledaren nämndes också det holländska televisionsprogram där tre personer i behov av njurtransplantation tävlade om publikens gunst, som renderade en njure av en donator som också uppträdde i programmet. Det visade sig sedan att det programmet var påhittat från början till slut.

 
Illustration: Jan Lindström
Kevin undrar om det hela tiden måste bli värre och konstaterar riktigt och träffande att ”förnedringens droppe urholkar humanismens sten” samt att ”människovärdet devalveras för att det ligger lönsamhet i att förnedra människor”.
Kritiken för att det är så riktar han först och främst mot public service-bolagen som köper och visar skräpet och slår fast att ”program med förnedring som affärsidé skall inte sändas i public service-tv”.
Så kan man motiverat resonera. Men det finns också andra tänkbara infallsvinklar.

Det första som man kan fråga sig är om det överhuvudtaget finns någon motivering för att i den demokratiska frihetens namn tillåta produktion av hurudant skräp som helst.
Vad är det som säger att det skulle vara omöjligt eller fel att försöka minska eller sätta stopp för andlig nedsmutsning av omgivningen? Varför skulle det vara mindre önskvärt än att försöka göra samma sak med en fysisk nedsmutsning? Inte är väl vårt andliga jag mindre viktigt än vårt fysiska jag?

Det andra som man kan fråga sig är vilket ansvar konsumenterna har för den fortsatta nedsmutsningen.
Om vi som en kvinna och en man, som en ansvarstagande människa, skulle vägra titta på program ”med förnedring som affärsidé” skulle garanterat produktionen av dem upphöra. Men så länge vi sitter i våra soffor och begärligt slukar dem som smakliga godbitar kommer produktionen säkert som amen i kyrkan att fortsätta.
Där det finns pengar att hämta där finns det alltid en kö av sådana som vill ge folk det som folk vill ha.

Att kräva att public service-bolagen tar ansvaret för att distributionen av program med destruktiv, människoförnedrande tematik begränsas är tyvärr ingen lösning.
Om ett nej till slaskprogram leder till att vi konsumenter flyttar över till andra kanaler utarmas också det vettiga utbudet.
Dessutom är det knappast troligt att det nuvarande systemet med public service-bolag överlever utvecklingen. Och vem eller vilka skall då begränsa den andliga nedsmutsningen?

Summa summarum är det helt enkelt så att utvecklingen av programutbudet bestäms av oss konsumenter, av dig och av mig.
Ett sätt att bära det ansvaret är att aktivera sig i förhållande till de politiska beslutsfattare som ger ramarna för vad som kan och inte kan produceras, distribueras och visas. Om tillräckligt många kräver att de sätter tummen ner för program av det aktuella slaget kommer de att agera.
Ett annat sätt att ta ansvar är att säga nej till skräpet och ja till seriösa program, inklusive seriösa underhållningsprogram. Störtdykande tittarsiffror varken vill, vågar eller kan en enda producent med självbevarelsedrift negligera.

Den som tvekar att aktivera sig på grund av osäkerhet i förhållande till skräpprogrammen kan förslagsvis resonera om och kring temat utgående från följande enkla fråga: Vad är det goda som bland annat ”program med förnedring som affärsidé” vill uppnå?
Och gör vi ingenting skall vi inte heller kritisera dem som slår mynt av att producera och sälja skräp. Då är vi grisar allihopa.
Stig Kankkonen



UNGDOMAR I KYRKAN. På Sommardagarna 2023 samlades ungefär 100 deltagare för sol, hav, mat, bastu, strand, andakt, vila, värme, stämning, party, musik, smågrupper, mässa, gemenskap, glass och varma klippor på Lekholmen. 13.8.2023 kl. 16:59

rasism. Recenserade presidentfrun Jenni Haukios memoarbok som ”förvånansvärt smal” i invandrarfrågan. 30.11.-0001 kl. 00:00

rasism. Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah. 9.8.2023 kl. 14:26

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00

JORDFÄSTNING. Ibland får prästen Malin Lindblom veta att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon ska förrätta. Hittills har det ändå alltid dykt upp någon, men hur många som är på plats är aldrig avgörande för henne. – Jordfästningen är som en bön, säger hon. 25.7.2023 kl. 15:17

musik. Två händelser som mänskligt sett inte var förnuftiga bevisade för ”Banjo-Ben” Ben Clark att Gud ledde honom. 21.7.2023 kl. 21:59

Solf. Johan Kanckos och Camilla Svevar har sökt kyrkoherdetjänsten i Solf. De fick svara på några frågor om sig själva och sin syn på Solf och kyrkoherdejobbet. 31.5.2023 kl. 16:52

NÄRPES. Också i år är väskan packad och redo för lägerområdet Fridskär. – Det är en jättehärlig gemenskap, säger Kajsa Åbacka, som är hjälpledare i Närpes församling. 14.6.2023 kl. 16:49

VITTNESBÖRD. Han kom till Jakobstad för att göra målen som ska vinna matcherna för Jaro. Men för David Carty är det minst lika viktigt att vinna själar för Gud. 5.7.2023 kl. 19:00

Franciskusfest. Franciskusfesten på Hamnö, Kökar, är sommarens förvandlande händelse, ett återkommande mirakel på världens vackraste plats. I år var temat ”Glädje, lek och helig dårskap”. När vi bryter upp säger vi: Nästa år på Kökar! 2.7.2023 kl. 13:50

Åbo akademi. Var står den finlandssvenska akademiska teologin idag? Kyrkpressen har träffat ÅA:s rektor, teologen Mikael Lindfelt. På hösten för 36 år sedan började han vid akademin som gulnäbb från Karleby. 3.7.2023 kl. 10:00

sommarteater. I juli framför Myrbergsteatern pjäsen ”Guds kvarnar mala”. – Det är en otrolig satsning som de frivilliga skådespelarna gör, säger Eva Hietanen. 7.7.2023 kl. 12:00

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54