Det kristna Norden omfattar mer än tiotusen församlingar inom folkkyrkorna och frikyrkligheten, däri inräknat invandrarkyrkorna. Vad är det då de kommer att fokusera på i höstens arbete? Det är viktigt att bli tydlig på denna punkt, innan man börjar tala om att lägga upp gudstjänster, samlingar för barn och unga, undervisning, dagledigträffar och så vidare. Vad är riktningen?
Här skall ges några förslag. Det första är att allt som görs skall ge uttryck för beundran för Gud. Annorlunda uttryckt: Guds lov. Detta är grundtonen i hela Psaltaren, Guds folks främsta bönbok genom alla tider. På grekiska kallas huvudgudstjänsten eukaristi – tacksägelse. Detta är nu inte bara något som skall prägla gudstjänsten. Tacksamhet och tacksägelse är den grundläggande mentaliteten i allt friskt mänskligt liv. Peter Halldorf har präglat uttrycket den eukaristiska människan. Vi blir mer mänskliga, ju mer vi uttrycker beundran, förundran och tacksamhet inför Gud.
Det andra kriteriet på att vi är inne på rätt riktning är skapelsens förvandling. Detta är det stora grundtemat i Bibeln. Allt handlar om detta enda: den gamla skapelsens förvandling till den nya, en förvandling där Guds folk utgör spjutspetsen och hoppets tecken för den övriga skapelsen.. När en församling steg för steg blir mindre självupptagen, mer optimistisk, mer självutgivande – då är dess liv på rätt väg.
Det tredje kriteriet för ett sunt församlingsliv är himmelen. Församlingen kan bestå av fem gamla, den kan bestå av hundra unga familjer, men uppgiften är densamma. Allt som görs eller sägs skall på något sätt föra dem närmare himmelen. Detta har både en negativ och en positiv sida. Den negativa handlar om att avslöja det som Václav Havel kallat ”livets oerhörda pinsamhet” – meningslösheten i ett liv utan relation till Jesus Kristus. Den positiva sidan är att gestalta den stora sanningen att Jesus är Herren, i den lilla församlingen med de fem trogna gamla, likaväl som i den stora församlingen med den brusande lovsången från hundratals unga. Jesus är Herren – detta är en så paradoxal sanning, så över all kalkyl och analys, att vi ständigt måste påminna varandra om den, i den stora framgången likaväl som i den slitsamma motgången.
Det fjärde kriteriet är Kristi närvaro. När vi planerar höstens konfirmandundervisning och äldreträffar, är det viktigt att vi inför varje moment ställer frågan: Hur ger detta uttryck för Kristi närvaro? Det gäller också när man arbetar med liturgin, det vill säga gudstjänstordningen, och när man överlägger om kyrkorenoveringen. Detta är den stora frågan för kyrkomusiken likaväl som för kyrkokonsten. Kristus är verkligen närvarande där två eller tre är samlade i hans namn. Församlingens uppgift är att finna de rätta formerna för hur man skall uppföra sig inför den Närvarande. En av Svenska Kyrkans främsta själasörjare under 1900-talet, Tor-Hugo Holmström, sade en gång: ”Ge akt på att du inte talar om den Närvarande som om han var frånvarande.” Soldaten vet hur han skall bete sig inför kompanichefen, doktoranden vet hur han skall bemöta professorn. Förstår de inte detta, kör det ihop sig. Församlingens former för att möta den Närvarande har också en annan uppgift, nämligen att ge uttryck för medvetande om och glädje över denna Närvaro, en glädje som tar gestalt i form, färg, ton och rörelse. Därmed öppnar den mångas blick för den Närvarande.
Det femte kriteriet är tro, hopp och kärlek. Allt som sägs, sjungs, görs, beslutas och gestaltas skall på något sätt bidra till att väcka och stärka tro, hopp och kärlek. Ju starkare denna verkan är, dess mer relevant är det som görs. Att stärka tro, hopp och kärlek är emellertid något som övergår mänsklig förmåga. Här är församlingen totalt beroende av den Helige Ande, och Anden är som duvan, mild och skygg. Allt som skrämmer bort Anden är livsfarligt för församlingen, allt som lockar fram den är positivt. Relationen till Anden är med andra ord helt avgörande för hur det skall gå med höstens arbete i de tusentals församlingarna. Blir den relationen god, fungerar församlingarna som Andens assistenter, som stöder den stora förvandling, som Anden ensam är mäktig att förverkliga.
