Reducerad till ett nummer

Jag skriver mitt första inlägg som ”månadsbloggare” i Kyrkpressen från sjuksängen. I drygt ett halvår har jag varit i kö för en knäoperation. För en dryg vecka sedan blev jag opererad i Vasa centralsjukhus.

Att bli opererad är en hälsosam och lärorik erfarenhet. Man blir avklädd allt sitt eget. De egna kläderna fick jag sätta i ett skåp och istället dra på mig sjukhusets inte alltför eleganta ljusbruna pyjamas. Den ljusblå morgonrocken var av något elegantare snitt. I högra fickan hade jag abloynyckeln till skåpet – min länk till plånbok, mobiltelefon m.m., kort sagt till hela mitt gamla liv. Runt handleden hade jag fått en plastremsa med namn och personbeteckning. Remsan saknade dock en streckkod – kanske något som kunde införas i framtiden.

Vasa sjukhus har noggranna rutiner. Tre gånger kollades min identitet och att det faktiskt var just vänster knä som skulle opereras. Det kändes betryggande. När min säng rullades iväg till operationssalen fick jag återuppleva hur det är att vara ett spädbarn. Från en stunden behövde jag inte tänk själv mera. Fyra skötare lyfte mig, vände mig och behandlade mig utan att mera fråga mig vad jag ville eller tyckte. Först kändes det litet förödmjukande men sedan faktiskt skönt. Tänk att få vara som ett barn, släppa alla bekymmer, bara lita på att yrkeskunniga människor vet precis vad som skall göras – ja tänk att äntligen en liten stund få släppa kontrollen!

Här kan jag intre låta bli att dra en parallell till det andliga livet. Jag är nämligen sådan att jag drar dessa paralleller för mig själv hela tiden. Och varför skulle jag då inte göra det också i denna blogg? Jag resonerar såhär: Om jag kan lita på en kirurg som verkar vara ungefär hälften så gammal som jag och på ett team sköterskor som också alla är betydligt yngre än jag – varför har jag då så svårt att släppa kontrollen och lita på min himmelske Far som vill leda mitt liv. Hans dagar har varken början eller slut och hans vishet är oändlig.

Nåja, operationen utfördes med ryggmärgsbedövning. Jag fick för några timmar förstå hur det är att vara förlamad under midjan. Ingen smärta, inte ens någon lägeskänsla. Plötsligt märkte jag till min förvåning att benet pekade rakt upp i luften.

Den nya titthålsoperationstekniken är otrolig. Genom två små hål gick kirurgen in i knäet. Genom det ena stack han en videokamera med lampa och genom det andra ett rör genom vilket olika instrument kunde stickas in. Ett av dem såg i förstoring ut som ett monster från en science fiction film. Det hade små vassa tänder som tuggade i sig avlagringar och förstörda vävnader. Dessa sögs sedan ut genom röret. Allt detta kunde jag följa med på en datorskärm. Jag hade först trott att det skulle vara obehagligt. Men det var det inte. Inget blod! Bara ett overkligt akvarielandskap där olika saker simmade omkring. Det var ganska omöjligt att tänka sig att detta är en del av min egen kropp.

Nu är operationen lyckligt över. Jag är hemma. Förlamningen är borta. Smärtorna har kommit istället. Jag har fått litet extra tid att skriva blogginlägg, men också att förbereda mig för stilla veckan som inte alls är så stilla för oss präster. Den 2. april skall jag vara tillbaka på jobb. Jag lovar att berätta hur det går. Det finns ju en risk att mitt knä inte klarar av nattvardsutdelningen åt stora skaror på skärtorsdagskvällen – så att jag faller ihop i en jämrande hög bland oblater och nattvardsvin...