Dakar

Om supermarketen i Mbour är himmelriket så vet jag inte vad jag ska kalla detta! Vi är i Dakar. Senegals huvudstad. Vi hade knappt packat ur bilen innan jag tvingade min lilla familj till en glassbar. Egentligen har jag aldrig varit en glassmänniska. Men nu vet jag med säkerhet att jag blivit en. Jag har aldrig i mitt liv ätit så god glass! Jag vet inte om glassen här i stan verkligen är bättre än på andra ställen, eller om den enorma njutningen bara beror på att vi i Fatick inte får tag på någonting som ens påminner om glass. Hur det nu än är med den saken har jag bestämt att vi från och med nu ska ha en glassregel i vår familj. När man befinner sig i Dakar får man - nej, måste man - äta en glass per dag.

Det är så att vi med jämna mellanrum måste ta oss hit till huvudstaden. Den här gången är det främst för att jag ska få en tand fixad. När vi har någon sak som ska utföras här försöker vi samtidigt uträtta en massa andra måsten. Också på den här resan har vi några andra viktiga ärenden att ta itu med. Eftersom Bertrand nästa vecka åker vidare till norra Senegal på en arbetsresa stannar jag och Ronya i Dakar tills han kommer tillbaka. Innan vi åker hem till Fatick igen ska vi också hinna fira självständighetsdagen med några finländare som bor i Senegal. Det är planen för de närmaste veckorna.

Jag undrar vad min tandläkare skulle säga om hon visste om familjens nya glassregel. Den libanesiska kvinnan är inte precis den där hjärtliga sorten. Jag var där i morse. Jag har aldrig tidigare varit hos en tandläkare med så glittriga och högklackade skor som hon hade. Men det gör just det samma hurudan kvinnan är och vad hon har på fötterna så länge hon inte drar ut min tand, tänkte jag där jag låg i tandläkarstolen. Jag har varit så rädd för det. Men tandläkaren lovade att jag skulle få behålla min tand. När hon sade det bestämde jag mig för att tycka om henne.

Det är så många planer jag har för min vistelse här i Dakar. De flesta måste strategiskt utföras när Bertrand åkt på sin arbetsresa. I alla fall besöken i tygbutikerna och klädbutikerna. Jag har, tack och lov, en bundsförvant här i stan som ska hjälpa mig. Hon har till och med sett min inköpslista utan att himla med ögonen. Det ni. Här har vi någon som har koll på vad som är viktigt i livet. Hon heter Ann-Katrin.

Det är inte bara glassen och all annan lyx som gör att det är roligt att komma hit till storstan. Här bor också Ann-Katrin och Tor-Erik. De är en stor orsak till att Dakar är en trevlig plats. Jag ska berätta mer om dem i ett annat inlägg.