Bloggarkiv
Adventsminne
Jag skrev om ett adventsminne på Facebook i går. Och det var många som kände igen sig:
"Ett minne från de tidigaste skolåren. Fredagen före första advent var skolan helt nedsläckt, den tidiga morgonen så svart som bara en tidig morgon kan vara i Finland, i november-december. Inte en lampa lyste, men i varje fönster brann ett ljus. Vi gick in i skolan, tystare än någonsin. Alla viskade, också vår lärarinna (jo, det hette så på den tiden) talade med en ny röst när hon sa att vi skulle gå till aulan. Korridorerna surrade av förväntan och spänning, tysta barn på led, på lätta yllesocksfötter. Vid tramporgeln satt Rut Öblom som hade varit pensionär i säkert 25 år då redan. Hon trampade i gång och spelade Hosianna som ingen annan. Det lät som om vi var i en katedral och 250 barnröster sjöng Hosianna. Ett tidigt minne av hur drabbande musik och tystnad och tända ljus kan vara. Hur magisk, nånting så prosaiskt som en ful skolbyggnad kan bli. Om man vill det. Våra lärare ville det och det är jag glad för. Detta hände troligen varje år, hela lågstadiet. Men det är de där första åren jag minns. Då man ännu har nära till magin och då en gammal tant vid en ännu äldre tramporgel, kan bli nånting större än det kanske är. Glad första advent!"
Undrar om dagens barn får uppleva det här? Bjuds de på själva upplevelsen och KÄNNER de den i så fall? Magi och framför allt förväntan. I en tid där de flesta får allt de vill ha, och snabbt dessutom, undrar jag om vi alls lär våra barn att längta och drömma. Jag har gjort vad jag kan för att lära mina barn det. Tror att det är livsviktigt. Sverigefinska författaren Susanna Alakoski har sagt att drömlösa tillstånd är det farligste som finns i ett samhälle. Tål att tänkas på. Medan vi lyssnar på tramporgel för att hylla Rut Öblom som spelade Hosianna i min barndoms skola. Dagens julsång är alltså ingen julsång - bara drömlik musik av Bach i advent. Fantastiska Gunnar Idenstam & Lisa Rydberg på tramporgel och fiol.