”Järn skärper järn, den ena människan den andra” 
(Ords 27:17)

För ungefär ett och ett halvt år sedan frågade en av mina bästa vänner ifall jag ville komma med i en cellgrupp. Han hade pratat med en jämnårig kille i vår församling, och de hade hört om smågrupper som brukar kallas celler, och som fört med sig väldigt mycket välsignelse. De hade funderat på en grupp på fem killar, och jag visste vem alla var, men kände egentligen ingen av dem på djupet. Jag tyckte ändå det lät som en bra idé, och sade att jag gärna kommer med.

Vi började samlas i ett av församlingens utrymmen en gång om veckan efter skolan, åt lite mellanmål, bad och berättade om oss själva så att vi skulle lära känna varandra. Alldeles plötsligt började det flyta på, och våra träffar blev allt längre, vi kom in på allt djupare områden i våra liv, och vi märkte att vi hade alla olika saker som Gud ville att vi skulle jobba med. Det som var så fantastiskt var hur lika vi var, medan vi samtidigt var helt olika. Det var när vi samlades inför Guds ansikte som allt annat fick smälta bort, och det som återstod var att vi var bröder som fanns till för att bära varandras bördor, älska och ta hand om varann.

Nu, i september 2012, kan jag blicka bakåt och konstatera att cellgruppen varit den största enskilda välsignelsen i mitt liv hittills. Under färden har en till broder kommit med i vår cell, och vi har fortsatt att träffas varje vecka. Ibland har vi haft längre träffar och sovit över någonstans och njutit av att ha mycket tid för att bara vara avskiljd för Herren.

Dessa bröder har verkligen fått vara Guds verktyg i Hans process att upprätta mig. De har visat att de verkligen älskar mig som jag är, och jag behöver inte vara någon annan då jag är tillsammans med dem. När jag är med dem kan jag erkänna att jag är svag, liten, osäker och ibland rädd. De ser inte ner på mig när jag gör det. De ryggar inte bakåt när jag bekänner mina synder. De lämnar mig inte när jag behöver mera stöd. När jag i vintras plötsligt hamnade in på sjukhuset och var tvungen att vara där en vecka var dessa bröder de första jag meddelade om vad som hänt. När jag äntligen slapp hem från sjukhuset kom de och hämtade mig hem i rullstol (benen höll inte ännu då). De ställer upp i vått och torrt, och jag kan lita på att de inte försvinner någonstans.

Jag tror att vi alla behöver en cellgrupp. Bäst fungerar en sådan med omkring fem medlemmar, för annars blir träffarna väldigt långa då alla vill berätta sitt. Konceptet att äta tillsammans rekommenderas varmt, för kring matbordet är det ofta naturligt att inleda diskussionerna. Att vara med i en församling är väldigt viktigt – men att vara med i en smågrupp av något slag tror jag att är ännu viktigare. Det kan bli en plats för personlig andlig tillväxt på ett alldeles annat sätt än i församlingen, och det är hälsosamt att man får ha en grupp där man kan dela allt, och att ha någon som kollar läget och hur man mår alltid nu och då. Att man liksom stannar upp ibland och funderar över vad som pågår i ens liv. I cellgruppen är det också lättare att börja använda sina andliga nådegåvor. I församlingen kanske det är svårt och hög tröskel för att t.ex. börja profetera, men i den trygga cellen kan man så att säga pröva sig fram. Och om någon kris sedan inträffar i ens liv så är man inte bara ett okänt ansikte i en stor församling, utan man har den trygga gemenskapen där de andra säkert märker om något hänt, och där kan man också behandla det jobbiga.

Metodistpastorn Camilla Klockars i Karleby använder uttrycket ”Shared lives – Delade liv” när hon undervisar om (och också praktiserar) cellgruppsverksamheten i den lokala metodistförsamlingen, och jag tycker det är ett prima bra uttryck, för det är precis vad det handlar om. Att dela våra liv med någon annan.

Har du en sådan gemenskap? Finns sådan verksamhet i din hemförsamling? Om inte så är det inte svårt att få igång smågruppsverksamhet. Det finns många guideböcker och en hel del material på nätet, men jag tror det är viktigt att pröva sig fram och se vad som fungerar just där du är. Är det en grupp som fokuserar på bibelläsning, bön eller diskussioner? En öppen eller sluten grupp (bestämda medlemmar, kan vara bra om man vill gå på djupet och vill känna att man har förtroende för alla)? Gud har inte skapat oss till ett liv i ensamhet, utan Han säger i sitt ord ”bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:2). Vi behöver varann!