Min syster skickade mig en bok när Sofia blev född. Den heter "Att växa och upptäcka världen". Den handlar om olika utvecklingssprång som barn har under sitt första levnadsår; när och hur de kommer på, vad som ändras i barnets värld och hur man som förälder kan hjälpa till. Ursprungstiteln på engelska är "Why they cry" - varför de gråter, och det är ju så man märker att något nytt är på gång.

Sofia var en lugn liten baby och i vanliga fall grät hon bara när hon var hungrig eller övertrött. Inte ens bajs i blöjan rubbade hennes lugn. Men med jämna mellanrum märkte jag att något hände i hennes hjärna och hennes kropp, och då behövdes mamma mer vanligt, för då kunde en gråtattack komma till synes helt ur det blå. Hur kan jag beskriva känslan när jag märkte att min famn och mina viskade trösteord hade en lugnande inverkan på henne? Tryggheten och vetskapen att "mamma tar hand om mig" fick henne att somna till slut.

Nu är ju Sofia redan drygt två år och kan uttrycka sig bättre, men baby nummer två är ju på väg om några veckor så det blir aktuellt igen med dessa utvecklingssprång och ett helt annat "basbehov" av mamma. Och så här i morsdagstider kom jag att tänka på en historia som en väninna Marcella berättade för mig.

Min väninna berättade om hur hon flög mellan Italien och Spanien och upplevde otrolig turbulens. Alla passagerare tystnade och grep tag i sätena framför sig när planet dök och steg som värst. Mitt i den ödesmättade tystnaden hördes ett glatt barnskratt när min väninnas 2-åring i hennes famn jublade av glädje över den nya roliga upp-och-ner-leken som hennes mamma helt klart hittat på.

Den lilla historien, och min egen erfarenhet illustrerade hur våra små flickor litar fullständigt på att vi kan hjälpa dem, och att de kan vara fullständigt trygga och säkra i mammas famn. Det är samma sak med Gud: ju närmare vi söker oss till Honom, och ju mer vi ser av Honom, desto mer börjar vi instinktivt lita på att Han tar hand om oss, och ju mindre otrygghet och smärta känner vi, även när det blåser omkring oss.