När vi beslöt flytta från New York till Livorno för drygt tre år sen (som jag berättade om i första inlägget) gick vår resväg via Stockholm för att fira jul och nyår hos min syster och familj. Jeff, jag och fem resväskor, det var vårt samlade bohag då, resten var nerpackat i förvaring hos hans föräldrar tillsvidare. Och flyger man över Atlanten passerar dessa kappsäckar galant check-in och handbagagekontroller, men värre är det inom Europa, det visste vi ju.

Till vår, och min garvade resebransch-systers, överraskning, hade just det flygbolag vi köpt vår enkelbiljett med till Rom, beslutat höja på sina viktbegränsningar över jul och nyår, så kunde planera ta med oss nästan allt bagage vi släpat över Atlanten. Det visade sig att en av våra svenska fraktpilot-vänner ett stopp i Pisa ett par veckor senare, så han flög enkelt ner det resterande bagaget - kostnadsfritt! Och check-in agenten på Arlanda lät oss passera med vår resterande övervikt; med klyschan "det är ju i alla fall jul", log han bara och önskade oss trevlig resa.

När vi väl landat i Rom den kvällen hade vi bokat in oss över natten på ett litet hostell nära tågstationen, eftersom vi skulle åka tåg upp till vårt nya "hem" i Livorno följande dag. Vi tänkte ta taxi dit, och upptäckte att de italienska Fiat-taxibilarna inte var riktigt lämpade för storleken på vårt bagage, men vi hittade slutligen en chaufför som var villig att köra oss de några kvarteren vi hade till hostellet.

Följande morgon beslöt vi följaktligen att gå till stationen. Enligt karta och hostellreklamen skulle det ju vara gångavstånd, vetja! Men med fem rejäla resväskor (inklusive två "amirikatrunkar" som jag brukar kalla dedär jättekappsäckarna som amerikanska turister gillar att resa i Europa med) kändes de fem kvarteren inte alls lockande speciellt som det duggregnade, men vi visste ju hur taxisituationen låg till så vi bet ihop och började vår vandring.

Efter de första 50 metrarna, som kändes som 500 minst, och diverse plötsliga stopp för att räta upp och balansera lasten, kom vi äntligen runt första hörnet och fick se något helt otroligt: parkerad mellan två bilar längs denna lilla enkelriktade sidogata stod en gammal mastodont bagagevagn! Vi kunde inte tro våra ögon, och mina tankar gick direkt till dolda kameran. Vi såg
oss runt, men inte en själ syntes till på hela gatan.

Vi tog ett snabbt beslut, tackade Gud för hans provision och lastade fnissande på våra kappsäckar och Jeff körde lätt iväg vagnen längs gatan ända till stationen. Vi kunde inte sluta skratta! Vi kom fram till stationen bara några minuter senare, och medan vi väntade på vårt tåg, kunde vi till vår förvåning att "vår vagn" inte liknade de andra vagnarna där. Vår bagagevagn var gammal, rostig och mycket större än de andra, med andra ord precis lagom för att allt vårt bagage skulle rymmas med.