Ett föremål som är betydelsefullt eller berättar en historia

Jag sitter och stirrar ut genom fönstret på virvlande lätt snö.

Vi har annonserat att vi på församlingens tisdagsträff ska ta med ett föremål som är betydelsefullt för oss på något sätt eller berättar en historia.

Jag har funderat och funderat, ögnat genom bokhyllorna, tänkt på muggar, smycken, klädesplagg, tavlor och kommit underfund med att flera av de saker jag tänkt på leder till en och samma person: min mormors syster Olga Linder, kallades Titti, som varit död i snart trettioen år, halva mitt liv.

Medan hon ännu levde fick jag ärva en briljantdiamantring av henne för att min syster i tiderna fått en liknande, också via arv. Den ringen bar jag dag ut och dag in och hade den mellan min vigselring och förlovningsring tills jag en dag tappade den. Jag hade den fula ovanan en tid att plocka av mig alla tre ringar och leka med dem och sedan trä dem på fingret igen. Ibland blev Tittis ring i misstag ytterst och den var ju störst och borde skyddas av de andra två, men tanklöst hamnade den fel och försvann. Länge sakande jag den för jag tyckte att jag på något sätt höll kontakt med henne genom att dagligen titta på ringen. En annan sak som kom för mig var ett recept: vispgrötsreceptet – och naturligtvis Tittis. Jag minns hur glad jag blev när jag kom hem från skolan och såg de djupa tallrikarna på diskbordet som var fyllda av hennes nygjorda skära vispgröt. Efter det har jag fortsatt att göra vispgröt hela livet. Också nu finns nygjord vispgröt i vårt kylskåp. Så tänkte jag på det inramade fotot av Titti och mig som barn, på en bänk på vårt sommarställe i Sibbo. Titti kom sina veckor för att hjälpa med hushållet när mamma och pappa var skilda.

Med andra ord, det är Titti som har och har haft stor betydelse i mitt liv. Alla virvlande tankar för mig till henne. Olga Kartaftseff. Familjen tog moderns finlandssvenska namn efter självständigheten och ansökte om finska pass. Hon gick i ryska skolan i Helsingfors och började jobba som 14-åring vid Södra kajen i en droghandel. En butik som sålde hygienartiklar, allt för städning, lut, parfymer etc. Där jobbade hon tills hon var över sjuttio år. Hon förblev ogift, för den man hon älskade dog i kriget och det var ont om män överlag efter kriget. Hon ställde upp för min mamma och hennes bror när de var barn och hon ställde upp för min syster och mig när vi var barn. Hon älskade oss alla. Jag har saknat henne hela livet samtidigt som jag varit oerhört tacksam för hennes kärlek.

Jag hann komma till tro några år innan hon dog och fick dela tron med henne. Jag hann börja läsa ryska och visa upp min första son. Så tog kancern henne, över nittio år gammal.

Hennes värme finns kvar för hon lämnade spår av kärlek. Och stundvis längtar jag oerhört till himlen: till Jesus, till Titti, pappa, alla som gått före.

Men nu består tro,hopp och kärlek - och störst bland dem är kärleken.