Pioner och tankar vid mammas grav

För två år sedan dog min mamma, det var en tidig julimorgon med livligt fågelkvitter utanför den fladdrande gardinen. Jag har inte vant mig vid att tala om min mamma i preteritum, det känns fortfarande underligt att forma orden kring henne i förfluten tid. Kanske det är sådant man aldrig blir riktigt van vid.

Men vardagen rullar på också utan mamma. Barnen växer, amorteringar kruxas av, jobbprojekt avlöser varandra, vi renoverar garaget. Vattnet strömmar vidare kring mammas älskade skärgårdsudde, det ställe där både hon och jag har vuxit upp i sommarsol och vintersnö. Där är hon nu allra mest närvarande för pappa och mig. Mamma är med mig vid stenen där vi borstade tänderna när jag var liten medan jag trodde att trollen i skogsdungen bredvid tittade på mig. Hon går med mig på den barriga stigen till Utkiksberget. Min blick smeker samma rödfärgade tallstammar som hon älskade att vila ögonen på i kvällssolen. Jag hör hennes röst inom mig om jag slarvar med att lägga båtlinorna snyggt på bryggan. När jag somnar på stora verandans säng med kinden mot en prydnadskudde som min mormor har broderat flyter mitt liv ihop med mammas och mormors.

Hemma pratar vi om hur mamma älskade jordgubbar eller hur hon skulle ha slagit ihop händerna av stolthet över att vår äldsta fått körkort. Jag pratar om mamma sådan hon var innan minnessjukdomen sakta tog hennes ork, hennes livsglädje och personlighet, jag pratar om det så att barnen och vi vuxna inte ska komma ihåg bara hennes sista tio år då hon inte var sig själv. Ibland pratar jag mest för min egen skull. Jag har ju inte alls ännu kommit över att jag, liksom många andra, förlorade en kär människa långt innan hon dog. Ganska ofta är jag nästan mera upprörd över att mamma suddades ut av alzheimers än för att hon inte längre lever.

Idag på mammas himmelska födelsedag cyklade jag med ett knippe vinröda pioner till graven. Under de gamla trädens höga, gröna valv stod jag och kände mig fortfarande ovan vid situationen. Mina tankar fylldes av olika kyrkiska eller poetiska uttryck för att vi återförenas efter döden. Jag kan tycka att de är vackra så där på ett teoretiskt plan, men på något vis berör de mig inte.

Är jag för upptagen med att leva min tro i vardagen när jag inte så mycket har tänkt på döden och hur det är efter det? Eller har jag inte kunnat släppa mänsklig logik tillräckligt mycket för att i hjärtat förundras över något så förunderligt som att en dag återförenas med mamma? Jag får fortsätta umgås med de här frågorna, både på skärgårdsudden, vid graven och annars.