Maktens smärta, tjänandets smärta, Guds smärta

För en tid sedan klättrade jag och min son upp för trapporna i Peterskyrkans kupol i Rom. Vi vandrade förbi de små mosaikbitarna i de fantastiska konstverken och vi beundrade takmålningarna och marmorskulpturerna. Vi stod uppe på det högsta stället och tittade ut över Vatikanstaten och utöver Rom och tänkte på makten, tänkte på avlatsbreven, på de fattigaste av de fattiga som gett sina sista kopparslantar för att betala sina föräldrars eller mor- och farföräldrars förkortade tid i skärselden. De utmärglade ansiktena, de trasiga kläderna, Påvens utsända som hade order om att pressa fram ännu mer pengar så att Peterskyrkan kunde byggas.

Efter några dagar i Rom märker jag att min blick alltid söker Peterskyrkans kupol. Mitt hjärta har fängslats av byggnaden fast jag analyserat dess uppkomsthistoria många gånger om i huvudet. Hur är denna motstridighet möjlig? Att jag kan sakna den byggnaden fast den orsakat så mycket ont?

Det finns olika sorters smärta. Olika motiv till lidande. Ur en renande smärta kan något bättre födas i en människa. Teologen, motståndsmannen och författaren Bonhoeffer talar om den billiga och den dyra nåden. Den dyra nåden kräver någonting av oss. Den kräver att vi följer Jesus i fotspåren också när den leder oss ut ur bekvämlighet, trygghet och inflytande.

Så finns det smärta som inte är renande, men som pressas fram ur offren för att makten ska få sin vilja igenom.

Jesus säger: Mig har givits all makt i himmelen och på jorden. Den är störst som är den andres tjänare. Och Han tvättar sin förrädares fötter. Paulus skriver: Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Guds ord är evigt och vi gör gott om vi lutar oss mot det fast det kan ta oss ut i motvind och smärta. Fastetiden kan vara en tid då vi fördjupar oss i Bibeln och kanske blir det så att när fastan är slut vill vi inte sluta läsa Guds ord alls. Det blir en ohejdad vana.