Våra vandringar

Se, vi går upp till Jerusalem. Årstiden har kommit då vi förenas i vår fastevandring med andra kristna i världen. Åtminstone i tankarna.

Jag brukar försöka hinna gå min ”osteoporosrunda” på cirka 20-25 minuter 3-4 gånger i veckan. Sträckan är egentligen ointressant och innehåller en lång raka asfalt (med ny hundskit varje dag som mänskor trampat i). Speciellt under den delen av promenaden måste jag se var jag lägger mina fötter istället för att fästa blicken på någonting runt omkring mig.

Jag kan inte säga att omgivningen ger mig välmående, men ibland klarnar tankar, ibland använder jag tiden till att be och så behöver ju var och en av oss vara i rörelse.

Bäst mår jag i skogen. Färgerna, trädstammarna, mossa, löv, snö på en grankvist – vad det vara må – alltid finns det någonting som förser min inre mänska med välmående. Välbehaget är bevisat i våra kroppar långt innan det också gjordes vetenskapliga undersökningar om saken: skogen gör oss gott. Själen, psyket mår bra bland träden. Naturen är Guds skapelse och den för oss närmare Honom själv.

Vi sjunger, och det står i Bibelns psaltarpsalmer, om att vi finner ro i Gud. Bara i Gud har min själ sin ro. Jesus säger: Min frid ger jag er. Inte en frid av denna världen. Gud skapade himmel och jord och i skapelsen kan vi finna tröst, vi ser delar av Gud själv. Vandringen i skog och mark, vid hav, bäck och sjö tillför vår mentala hälsa någonting värdefullt. Så gör också den andliga vandringen upp mot Jerusalem. I bästa fall kan vi under våra veckor inför påsk komma närmare oss själva, närmare Gud i oss. Hans löften är eviga. Hans hand är utsträckt. På sträckorna med Jesus skalas somt av och somt tilläggs. Det brukar bli bra. Och här spelar det yttre landskapet mindre roll.