Det brinner, det glöder och det pyr

Jenny Åkerlund 21.02.2025

Förra helgen brann en brasa på åkern nära mig, sly från grannskapet skulle eldas upp. Brasan var stor, fylldes på längs med dagen med mera sly och brann väldigt länge. Under kvällspromenaden med hundarna såg jag hur starkt det ännu glödde och i flera dagar efteråt pyrde det ur den stora högen av aska.


I grundskolan har jag fått lära mig att elden har olika skeden. Upptändningen, då fukten i det som kommer brinna torkar ut. Den som någon gång tänt en brasa vet att det lite sprakar i veden och kommer rök. Och det är lättare att tända brasan om veden är torr. När fukten försvunnit kommer de orange-röda lågorna, själva elden. Ofta på scoutevenemang är de yngre scouterna otåliga, de lägger grillkorven på elden direkt då lågorna kommer fram. Men oftast brukar korven de gångerna inte alls bli varm i mitten, mest kanske bara sotig och kanske t.o.m. bränd på utsidan. Det är först vid följande skeden som den bästa värmen kommer fram. När de orange-röda lågorna börjar frigöra gaser från veden förändras lågorna plötsligt till blåaktiga eller genomskinliga - då brinner det varmt! Sedan avtar lågorna och kvar i den mycket varma högen finns glödande kol. När det inte längre finns något kvar att brinna, avtar glöden sakta och långsamt. Ibland ser man inte ens glöd, utan bara lite rök som stiger upp ur det som finns kvar.


I diakonin möter jag människor i olika skeden av kriser. Det brinner, det glöder och det pyr. På samma vis som med elden har kriserna olika skeden. En del kontaktar diakonin redan innan det brinner, de har kunnat förutspå att krisen är på väg och vi kan arbeta förebyggande. Andra kontaktar oss medan det brinner, då kan vi arbeta med den akuta krisen och förhindra glödbildning. De som kontaktar oss då krisens glöd lyser starkt, har ofta varit med om mycket redan vid det skedet. En kris är aldrig trevlig men då det brinner och glöder är krisen fortfarande ganska enkel att se, greppa tag om och göra något åt.


Är det inte längre okey att be om hjälp?

De personer som kontaktar oss först då det pyr oroar jag mig för. Jag undrar om det inte i vårt samhälle längre är okey att be om hjälp? För det är denna typ av klientkontakt som ökar i mitt arbete inom diakonin. Personerna har ofta försökt så gott de kan redan. Oftast ensamt, ibland tillsammans med social- och hälsovård. Då det pyr i en kris så har det brunnit länge. Personerna jag möter har försökt kanske i månader, år eller decennium. Då handlar det redan om fler problem och ibland flera olika kriser samtidigt. Föreställ dig de otaligt många kvistarna i en brasa av sly. Mångfacetterade och komplicerade saker att reda ut och finna lösningar till. Väldigt ofta blir församlingens diakoni en medvandrare för dessa personer; i månader, år eller decennium.


Därför försöker jag arbeta ännu mer i förebyggande syfte. Skriva här på bloggen och göra andra inlägg samt berätta om församlingens diakoni. Jag tar alla tillfällen jag får exempelvis i skriftskoleundervisningen och under skolbesök att prata om hushållsekonomi, människans grundläggande behov, kyrkans hjälpnätverk och vikten att be om hjälp direkt då man känner att man behöver den. Och när jag ser att det brinner, glöder eller pyr hos min nästa – då sträcker jag fram en hjälpande hand.

Jenny Airaksinen är barn- och ungdomsdiakon samt FRANS i Kyrkslätts svenska församling

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

Personligt. – Jag tvivlar ibland på både Gud och på konsten. Däremot tror jag starkt på att vi ska dela våra frågor och tvivel med varandra, säger Marika Westerling. 25.3.2025 kl. 17:10

METODISTKYRKAN. Nya biskopen Knut Refsdal valdes att leda Metodistkyrkan i norra Europa – fast han sedan i fjol jobbar i en luthersk församling i Norge.. 4.4.2025 kl. 10:45

SAKNAD OCH SORG. När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom. 3.4.2025 kl. 10:00

Personligt. Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet. 1.4.2025 kl. 15:45

NY I USA. Heidi Storbacka med familj blev erbjudna, via den firma hennes man jobbar på, att flytta till USA under en begränsad period. – Jag älskar äventyr, så vi tackade ja direkt. Jag började söka jobb redan förra året – att bli hemmafru var inte aktuellt. 1.4.2025 kl. 13:28