När jag kommer så går dom och sätter sig någon annanstans. Jag blir ensam kvar.

Det talas en del om mobbning bland barn och unga. Handlingar som skadar eller sårar någon annan person. Mobbning är långvariga upprepade handlingar riktade mot en och samma individ. Då det händer småsaker om och om igen drar det ofta ner på offrets självförtroende. Mobbningen leder till en känsla av att bli orättvist behandlad, att vara utanför och att inte vara betydelsefull. Att ständigt gå omkring och vara rädd, ångestfylld, ensam och ledsen är inte bra för någon. Goda relationer och social bekräftelse är något alla individer behöver för att må bra.

Goda relationer och social bekräftelse är något alla individer behöver för att må bra.

Daghem och skolor har sina antimobbningsprogram, samarbetsövningar och dylikt. Det övas bl.a. på att känna igen känslor, utrycka sig, förstå olikheter, känna igen då man själv eller någon annan blir orättvist behandlad och att lära sig ingripa på ett bra sätt. Det finns också handlingsplaner för hur personalen ska ingripa ifall mobbning sker.

Där yngre barn ofta mobbar genom fysiska handlingar och elaka ord, så mobbar ungdomar lite mer likt vuxna. Mobbning bland vuxna sker i arbetsgemenskaper, inom släkten eller i vänskapskretsen. De handlar mest om handlingar som gör att offret mår psykiskt dåligt. Bl.a. diskriminering, rykten, kränkningar, förolämpningar och uteslutning. Det handlar om suckar, miner och blickar.

En del arbetsplatser och hobbyverksamheter har antimobbningsprogram eller liknade verktyg för att ingripa vid mobbning. Så har vi även i min församling. I barngrupper och med ungdomar är det lättare för mig att ingripa och påverka situationens gång. Men när det kommer till vuxna så känns det som om jag inte räcker till och att inget jag försöker fungerar.

När det kommer till vuxna så känns det som om jag inte räcker till.

”När jag kommer så går dom och sätter sig någon annanstans. Jag blir ensam kvar.” Detta är en pensionärs upplevelser i allt hen deltar i, inte enbart i församlingen. Folk byter frukostbord på församlingens läger och under pensionärernas kaffestund. ”De andra säger att jag inte ska komma hit.” var det en annan som sade. Hen ville gå till en av församlingens tillställningar och de andra vuxna tyckte detta inte var personens plats. Liknande historier hör jag ofta i diakonin då jag möter personer som upplever en stor ensamhet. De värsta kommentarerna får nog de som behöver en tolk, assistent eller handledare. ”Du behöver inte höra allt!”, ”Stanna hemma om du har svårt att ta dig hit!” och ”Kom inte här bredvid mig med ditt utseende!”. Och jag ingriper, förklarar, säger till och säger ifrån. Men samma händer om och om igen tills offret slutar komma.

Kunde vi helt enkelt bara behandla varandra, så som vi själva vill bli behandlade?

Alla dessa kommentarer som kommer från vuxnas mun. De fastnar hos våra barn, som tror detta är ett acceptabelt beteende. Kunde vi vuxna vara en god förebild för våra barn och unga? Kunde vi visa gott exempel och låta alla vara med? Kunde vi tala snällt om vår nästa, både då hen är bredvid och på avstånd. Kunde vi sluta skvallra? Kunde vi helt enkelt bara behandla varandra, så som vi själva vill bli behandlade? Guds hus och Hans gemenskap ska vara öppen och välkomnande för alla. Gud tar emot oss med öppet hjärta och precis som vi är, låt oss ta emot varandra på samma sätt.