Allhelgona är en tid då vi kollektivt möter döden

Vi närmar oss allhelgona. Då kommer döden närmare, eller riktigt nära för några av oss.

På lördagen är det parentation i kyrkor och kapell utöver vårt land. Namn räknas upp, ett efter ett och vi tänder ett ljus för vart och ett. Alla dessa människor har dött under året som gick från allhelgona till allhelgona.

När de tända ljusen brinner sitter vi kanske på vår bänk och tänker tillbaka på alla dem som stått oss nära under livets gång och som redan är döda. Somligas liv var korta. Andras långa. Någons död berörde oss mer än andras. Det finns död vi kanske ännu har svårt att acceptera. Sorgen är på hälft. Vi har frågor. Vi har kanske utropstecken. Vi har inte talat med någon om hur ont det gör eller vi har talat och talat och ännu lättar det inte.

Allhelgona är en tid då vi kollektivt möter döden. Vi är många som minns. Vi är många som lägger ner våra ljus på gravarna, rättar till ljung och granris, låter blicken vila på det ingraverade namnet. Vi har älskat. Därför sörjer och saknar vi.

Men det finns också annan sorg än den som döden orsakar: Livssorgen som författaren och journalisten Christa Mickelsson i sin nyaste bok ”Lilla förlustboken” för fram på olika sätt. Kanske väller de här obearbetade sorgerna stundvis över oss – och nu när de andra talar om sorg och det skrivs mer om sorg runt helgen – påminns vi om skilsmässan som ännu har djupa spår i vår själ, den tunga sjukdomen, ensamheten i att inte hittat en partner att dela livet med, arbetslösheten, drömmen som aldrig uppfylldes, väntesorgen – för en dag tar vården av min älskade slut.

Det är tid att sörja. Vi behöver också sådan tid. Och så skrattar vi igen. Det ena avlöser inte det andra som på en rak sträcka. Sorg och glädje går snarare parallellt eller leker kurragömma med varandra. Vi behöver bejaka bådadera.

Paulus talar om den tröst skrifterna kan ge. Jesaja skriver: ”Du arma som har blivit så hemsökt av stormar, utan att få någon tröst” – Gud ser oss. Jesaja fortsätter i ett senare kapitel: Jag vill giva honom och hans sörjande tröst. Kung David skriver i psaltarpsalm 23: I dödsskuggans dal är du med mig. Vi är ändå inte ensamma. Guds älskande ögon ser djupt in i vår smärta, och förmågan att sörja är människan given så att hon kan leva vidare och älska.