Sedan när...
Jag hade varit vuxen ganska länge med jobb och barn och huslån när jag insåg att den där lugnare perioden i livet antagligen aldrig kommer. Inte på ett gott tag i all afall.
I många år hade jag tänkt att sedan när det där jobbprojektet är avklarat, sedan blir det lugnare. Sedan, när jag har kruxat av hela to do-listan före semestern blir det lugnare. Sedan, när barnet/barnen är så eller så stora blir det lugnare. Sedan.
Det där med ”lugnare tider” har i mina tankar inte bara haft att göra med hur pass fullt det är i kalendern. Tanken på det där magiska lugnet som ska komma ”sedan” har också ploppat fram när det bara har varit för fullt i skallen.
Ibland har jag tänkt att det är mig det är fel på. Om jag skulle vara klokare och bättre på femtioelva sätt skulle jag kunna fixa allting så att det där lugna livet kan börja. Jag minns inte vad det var som fick mig att fatta att jag kan sluta vänta på det där lugna livet i alla falll under de närmaste ca 20 åren, men jag var lite på fyrtio och insåg att det tycks nu rulla på så här en tid till…
Min kristna tro är ett av de verktyg som hjälper mig att greppa det ständigt rullande livshjulet. Ibland mer, ibland mindre, men en livsviktig tråd att hålla i.
När jag tycker att jag inte räcker till för att fixa allt jag borde, då blir jag påmind om vilan i nåden.
När jag tycker att jag är otillräcklig för familj och vänner, då blir jag påmind om att det räcker att göra det jag kan.
När jag tycker att min otillräcklighet är mitt eget fel får jag hjälp inte bara stirra på min egen navel och mina egna kapaciteter.
När jag tycker att alla andra får så mycket gjort och uppvisat blir jag påmind om att livet inte är duktighetstävling.
När jag tycker att livet erbjuder lite för mycket av allt blir jag i tron ledd vidare på stigen mot ett inre lugn. Det lugnet kan bära också då hamsterhjulet snurrar lite väl hårt i kalendern eller i huvudet.
