Forskare är vi allihopa
Idag på International Darwin Day konstaterar jag att jag INTE är biolog eller zoolog, än mindre geolog eller teolog – allt det där, och mycket mer, som Charles Darwin var. Rent formellt är jag faktiskt statsvetare / socialvetare men det låter så pompöst att jag alldeles spontant ryggar tillbaka för en dylik titulation. Överhuvudtaget ryggar jag tillbaka för titlar, i synnerhet när de helt skamlöst används som polermedel på den egna hjälteglorian. När ytans dominans överskuggar allt annat uppstår självfallet frågan; vad är det som med sådan frenesi måste döljas? Jag tror inte att Darwin hade tid och behov att slänga sig med titlar i tid och otid, det hade han nog insett senast där på Galapagosöarna bland havsleguaner, lavaödlor och blåfotad sula. Naturens under och mysterier möblerar om i det mänskliga hjärnkontoret så att saker och ting får sina rätta proportioner och intar sina rättmätiga placeringar på livskartan.
Nå, nu hade ju Darwin inte rätt på alla punkter och hans tankar om skapelseberättelsen förbigår jag med blindgångarens självsäkerhet. Mera tänker jag på alla dessa människor som på olika sätt gräver ner sig i gigantiska problemkomplex, som med metalldetektorn i högsta hugg tassar på potentiella kunskapsfält, allt i syfte att på djupet av sin varelse söka efter godbitar under huden. Och i synnerhet applåderar jag dem som med stor envishet tvingar tystnaden att tala, ungefär så där som skulptören gör när han hackar och slipar och tar bort allt onödigt så att motivet kan träda fram och bli synligt. Det handlar alltså kanske inte alltid om att lägga till och komplettera utan också om att karva och skära bort.
Varje seriös forskare, konstnär och någorlunda mogen människa inser ganska snart att det vi kallar livet är en mix av till synes stort och smått, synligt och osynligt, mjukt och hårt. Och att vi alla är skräddarsydda till att vara forskare inom vårt eget specifika område. Jag är nämligen ganska övertygad om att Gud har en glasklar tanke med våra liv, ett uppdrag och en idé som det är vår alldeles speciella uppgift att upptäcka och gestalta. Jag tror att vi alla, var och en, med förundran och nyfikenhet är satta att ständigt botanisera i vårt själsliga galapagoslandskap, även när dimman ligger tät och livet står stilla som en ålderstrött jättesköldpadda. Uppdraget är att "göra en darwin" så gott det går, att se och finna men inte nödvändigtvis vinna. För att sedan, under skratt och gråt, dela de unika forskningsresultaten med oss alla andra sanningssökare.
