Kroppen – allt bär den, hoppas man

Mikaela Westerling-Nylund 09.09.2022

Förra vintern blev det debatt speciellt i Sverige då två kvinnliga journalister och författare skrev om hur jobbigt det är när åldern syns på dem. Journalisten och författaren Anna-Lena Laurén skrev en krönika som inlägg i debatten där hon konstaterar att det är mycket svårt att förstå varför intellektuella kvinnor vill se yngre ut. Om en alltid inriktat sig mer på visdom, på att hävda sig intellektuellt så är det inte lika svårt när medelåldern kommer och det syns en inte är ung längre. Jag kände igen mig egentligen i båda tankegångarna, mera identifierade jag mig, eller ville identifiera mig i Anna-Lenas sätt att tänka. Har man varit van vid att vara mycket vacker är det säkert svårare att förlika sig med ålderstecken. Å andra sidan känns det som att väldigt vackra människor bibehåller en stor del av sin skönhet även som äldre. Om det sedan beror på pengar, livsvanor, ”goda” gener eller skönhetsoperationer.

Feministen och författaren Caitlin Moran skriver i sin senaste bok ”Mer än en kvinna” att hon ändrat åsikt. Som yngre tyckte hon det var ett svek att använda Botox mot rynkor, nu använder hon gladeligen det själv. Nuförtiden betonas vikten av att alla kvinnor gör sina egna val gällande sig själv. Vill en förstora brösten söker en sig till operation enligt eget val. Jag tycker att alla har rätt att göra olika val för att försköna sin kropp om det är viktigt för en, utan att dömas för det. Personligen ser jag det ändå som ett viktigt statement att i offentligheten våga visa hur kvinnor åldras, hur kvinnor ser ut i olika åldrar. Att ta tillbaka den ”normala” kroppen och då menar jag att det är normalt att ha den kropp man har. Med det menar jag inte att jag avstår från att använda make-up eller färga håret när det blir grått, men personligen drar jag gränsen vid att injicera in främmande ämnen i mig. Såvida det inte är ett vaccin förstås :) . Operationer anser jag är för riskfyllda om de görs bara av estetiska skäl.

Jag tror ändå att det är svårt att frigöra sig från omvärldens åsikter om vad som är vackert. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt att Lola Odusoga, snart efter att hon blivit vald till Miss Finland, lät förstora brösten. Det har skrivits spaltmeter om retuschering av magra skådespelares kroppsformer, så den vridna skönhetsfixeringen i samhället och media går jag inte in på här.

Rationellt omfattar jag principen om att älska sin kropp: se på hur stark den är, hur den bär så mycket, hur fin den är! Känslomässigt tycker jag inte om när musklerna värker av inget (läs spänning och stress) och ”alla andra” orkar springa mycket längre och snabbare än jag. Samtidigt vet jag ju att jag är lyckligt lottad, det är inte alls ovanligt med olika sjukdomar som begränsar rörligheten, i alla fall för en tid.

Under de senaste åren har det varit mycket mera på tapeten med kvinnors kroppsliga besvär som menstruationer och klimakteriet. Det är välkommet. Listan på symtomen kvinnor kan få i klimakteriet är lång och inget symtom är det minsta kul. Humörsvängningar, depression, muskel- och ledsmärtor, sexproblem, svettningar, sömnlöshet o s v. Klart att många av dessa symtom kan även yngre personer ha, men det är viktigt att känna igen dem om det finns annat som tyder på preklimakteriet eller klimakteriet. Allt beror ändå inte på hormoner och oftast finns det många orsaker till olika symtom. I offentligheten har det varit tal om att det behövs klimakteriecenter för kvinnor att gå till. Jag tror det är viktigt att prata om dessa symtom och ta hormonella förändringar i beaktande.

Det finns inga klara fördelar med klimakteriet en kvinna kan trösta sig med, förutom då att menstruationen upphör, ifall en haft svåra besvär med den. Om samhället bättre kunde uppskatta den mognad och livserfarenhet som kommer med åldern skulle det vara lättare att vara en blivande klimakteriekärring. Nej, usch, det ordet är så fult så det faller för censuren. En mogen kvinna med skinn på näsan heter det.

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Borgå. Tålamodet tryter i Borgå. – Det är kanske dags att hyra lokal i stället för det fuktskadade svenska församlingshemmet, säger kyrkoherde och domprost Mats Lindgård. 11.9.2020 kl. 10:06

kronoby. Samarbetsförhandlingarna i Kronoby församling har avslutats. En kantor, en kanslist och en församlingsmästare sägs upp. 10.9.2020 kl. 15:46

Kyrkodagar. De finlandssvenska kyrkodagarna i Mariehamn får en annorlunda och mer lokal prägel. Arrangörerna tycker ändå det är viktigt att samlas även under rådande omständigheter. 9.9.2020 kl. 14:04

stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17

Bok. När Gustav Björkstrand skrev sin självbiografi upptäckte han nya perspektiv.Han har också fått syn på nya sidor av sig själv, till exempel en dragning till mystik. 3.9.2020 kl. 13:28

körsång. Den här hösten får församlingarnas körer fundera på om de kan öva trots smittorisken. En del ställer in, andra sjunger i mindre grupper, vädrar och håller avstånd. 2.9.2020 kl. 09:06

Kolumn. Då jag skriver dessa ord är det några dagar kvar tills valet till kyrkomöte. Då du läser dessa ord är valet över och vi har fått en ny samling människor som får fatta beslut om kyrkans framtid. 19.2.2024 kl. 08:00

KYRKOMÖTET. Mia Anderssén-Löf och Torsten Sandell blir prästombud i det nya kyrkomötet. De försvunna präströsterna från Åland dök upp under veckoslutet efter att ha varit borta i posten. 19.2.2024 kl. 11:56

Nattvard. Den möjlighet kyrkolagen ger att fira nattvard utanför kyrkorummet kan minskalaestadianernas behov att bilda egna församlingar. 16.2.2024 kl. 12:41

KYRKOMÖTET. Tre av fyra lekmannaombud från Borgå stift är nya i kyrkomötet. Präströster efter tisdagens kyrkomötesval är borta – i posten – och valnämnden fick avbryta rösträkningen. 14.2.2024 kl. 18:44

KYRKOMÖTET. Expresspost från Åland var inte tillräckligt för att trygga valprocessen. De 22 röster som är borta avgör vem som blir prästombud i kyrkomötet. 15.2.2024 kl. 12:41