1. När det är blod på födelsedagen
Lotta på Bråkmakargatan firar födelsedag med att låna tant Bergs cykel och susa ner för Bråkmakargatan. Det slutar med att cykeln brakar in i häcken och Lotta flyger över den, och landar med huvudet före i en av tant Bergs rosenbuskar. Mitt favoritcitat lyder: ”Blod”, skrek Lotta så att det hördes över hela Bråkmakargatan. ”Det är blod på min födelsedag!”
Det här är så som livet är. Ibland är det helt enkelt blod på födelsedagen. Blodet är alla besvikelser som kom just när du trodde du fått till det. Blodet är alla gånger du känt att du varit fel sort, i fel sällskap. Blodet är att känna sig otillräcklig, blodet är att känna sig för stor för att rymmas in i ett rum där du trodde du hörde hemma, blodet är att vara osynlig.
Men grejen är att du oftast – förr eller senare – hittar en tant Berg som kan plåstra om åtminstone något av dina sår. Ibland måste du själv leta upp henne: Hallå! Kan du vara min tant Berg?
Och ibland måste du vara din egen tant Berg, för det finns ingen annan lämplig kandidat för rollen. Livet har lärt mig att det är viktigt att hitta sin inre tant Berg, en kvinna som är klok, erfaren, har plåster och dessutom en cykel som jag kan susa ned för backar med trots att jag vet att det antagligen slutar illa.
Vi har alla skrapat upp våra knän ibland. Det är när vi jämför våra ärr som vi kommer närmare varandra.
Bok: Visst kan Lotta cykla. Text av Astrid Lindgren och bild av Ilon Wikland.
2. När man blir biten av en räv
En gång är lilla syster Kanin ute och plockar blommor. Då möter hon en räv som nosar på henne och tänker på kaninkorv med ketchup. Nu är det slut! tänker hon, snart har en kaninfamilj blivit av med sin söta lillasyster. Hon är inte modig. Räven biter henne, och då blir hon arg. ”Ska du bita folk, din röde dummer?” Hon tar ett skutt, ett mäktigt hopp. Hon springer. Bästa citatet: ”Hon kan det! Vilken glädje i fötterna! Hon springer som en vind när hon blir arg.”
Ibland är vi fega och ibland är vi modiga. Själv har jag märkt att det är lättast att vara modig när jag blir arg. Det är den känslan som får mig att höja min röst när jag ser att någon blir felbehandlad. Oftast är det lättare att bli arg över att någon annan behandlas fel än att reagera på att man blir biten själv.
Vi har alla varit med om situationer då vi tänkt att det blir kaninkorv med ketchup av oss. Ibland har vi kanske låtit räven äta upp en bit: en själens arm, ett jagets ben. Men sedan har vi stigit upp och gått, och vi har sprungit, och vi har faktiskt fått upp farten, det har inte alls varit så där som det är i drömmarna ibland: att man springer och springer men inte kommer någonvart.
När jag är ute och motionerar brukar jag intervallöpa. Det betyder att jag går raskt, och ibland – ofta när jag ser en backe – springer jag upp för den så hårt jag kan. Det är underbart. Det finns nästan inget så underbart som att springa så hårt man orkar. Alla tradiga tankar försvinner, allt det där som bet sig fast och klämde åt på något ställe där det gjorde riktigt ont. Det enda som räknas är att springa som en vind.
Ibland måste man bli skadad för att kunna springa ordentligt, och ibland måste man bli arg. Men grejen är att springa, springa snabbt, som om man hade en hungrig räv efter sig, i en fast förvissning om att man är snabbast i världen.
Boken om lilla syster Kanin av Ulf Nilsson och Eva Eriksson.
3. När man är törstig men ett lejon sitter i vägen
I Silvertronen, en av de sista böckerna i C.S. Lewis Narnia-serie, beger sig Eustace och Jill ut för att hitta kung Caspians son, prins Rilian. Det finns ett ställe i boken där Jill är mycket törstig och hittar en bäck, bara för att upptäcka att bäcken vaktas av ett lejon. Hon ber lejonet lova att inte göra något med henne om hon närmar sig bäcken och dricker, men han lovar ingenting. Mitt favoritcitat:
”Jag vågar inte komma och dricka”, sade Jill.
”Då kommer du att dö av törst.”
”Men oj”, sade Jill och tog ännu ett steg närmare. ”Jag måste väl försöka hitta någon annan bäck, då.”
”Det finns ingen annan”, sade Lejonet.
Som de flesta vet är lejonet Aslan i Narnia-böckerna en Jesusgestalt. Ett lejon är ett djur vi instinktivt värjer oss för, och det är just här som allegorin fungerar så bra. Vilka Jesusbilder vi än går omkring med har de flesta av oss gått igenom perioder då vi helt enkelt inte vågar dricka på grund av det där lejonet. Vi är rädda för att bli uppätna och inte längre vara oss själva. Vi är rädda för att förvandlas så mycket att vi inte längre älskar det vi brukade älska.
Jag vet precis när jag själv undviker bäcken: när jag har en känsla av att jag har mycket bättre koll på hur livet borde se ut än vad jag inbillar mig att Gud kan ha. Men jag tycker också att det är tröstande att det inte finns någon annan bäck. Jag kommer att gå omkring och törsta och känna mig otillfredsställd, men förr eller senare kommer jag att göra som Jill: närma mig vattnet trots lejonet, ta ett steg till, och ett steg till, och sedan böja mig ner och dricka. Och det kommer att förvandla mig, och vid det laget kommer jag att vara så törstig att jag låter mig förvandlas.
Silvertronen av C.S. Lewis
4. När man räddar mjölken men den blir sur
Jag lärde mig Tove Janssons ”Hur gick det sen?” utantill när jag var mycket liten, och jag kan fortfarande läsa upp den ur minnet. Jag minns känslan av fasa när Mumintrollet skickas ensam till mjölkbutiken, köper mjölken, och sedan möter Gafsan, klättrar över bummelstenar och blir dammsugen av en ivrig hemul. Och sedan, det ljuva, underbara slutet, där Muminmamman sitter i gräset och rensar vinbär i en hatt, och hälsar på sin stackars, utslitna son med orden: ”Välkomna! sa hon. Hej! Aha, där har vi mjölken – det var bra! Nu tar vi varsitt litet glas och gör ett bull- och mjölk-kalas!” Men när de alla går in i Muminhuset för att dricka av mjölken sitter den fast. Jag minns den förbryllade känslan när jag såg på bilden på kannan som det faktiskt inte kom någon mjölk ur, hur man än hällde. Jag kunde inte fatta hur det gått till. Jag minns att jag tyckte det var orättvist.
Bästa citatet:
”Ack! När mjölken skulle hällas ur
så satt den fast, för den var sur!
Men Muminmamman sa med kraft:
Vi dricker hädanefter saft!”
Idag älskar jag det här stället för att Muminmamman inte gör något nummer av äventyret. Det är glömt, det är borta, det behöver inte förklaras eller ältas. Samtidigt tycker jag så synd om Mumintrollet att hjärtat skrynklas ihop – varför får han inte berätta allt? Vet hon inte hur hemskt det var? Men jag gillar också att hon inte vet. Hon kan inte veta, och hon kommer aldrig att förstå.
Den här historien handlar om att bege sig ut på ett äventyr som visar sig vara onödigt. Om man ändå kunde dricka saft, vad var då poängen men allt det där rännandet genom mörka skogar och bummelstensfält? Poängen var äventyret, poängen var ansträngningen. Hur många gånger i livet har vi inte gett oss ut på en lång och farlig färd till absolut ingen nytta? Älskat människor som inte älskade oss tillbaka, gjort oss en massa besvär över saker som löste sig av sig själva, oroat oss för katastrofer som aldrig kom?
Jag har lärt mig någonting av varenda gång. Jag lärt mig att vilken känsla som helst surnar om man skvalpar omkring med den för länge. Ibland är det enda sättet att veta att gå hela vägen och sedan försöka hälla något ur kannan.
Jag har också behövt den där ena personen – ofta en god vän – som tittat på mig och sagt: Det gör ingenting att mjölken surnade. Du kan faktiskt dricka saft.
Och sedan har jag suckat (för jag ville ju ha mjölk egentligen), och sedan har jag druckit saft, och det har visat sig vara hur gott som helst.
Hur gick det sen? av Tove Jansson
