Jag var riktigt ny präst när min egen pappa dog, så då fick jag det under skinnet. Men då var jag inte mogen att själv sköta begravningen, berättar Jan-Erik Nyman.
Han hade fått en nyinrättad tjänst som skolungdomspräst och trodde att det krävdes att han skulle vara duktig.
– Jag fick sorgebudet på natten och på morgonen for jag på skolbesök.
Halva dagen hade gått innan tanken på hans familj, mamman som blivit änka, hann ifatt honom.
– Där tog jobbet mig, jag släppte inte fram sorgen överhuvudtaget. Det gick nästan ett år innan jag plötsligt en morgon inte kom igång. Då sörjde jag min far intensivt. Det lärde mig något som jag burit med mig sedan: Det går inte att förtränga sorgen. Den måste få komma ut och ta sig de uttryck den tar sig.
När han första gången skötte en begravning hade han varit präst i ett år.
– Den första jag jordfäste var min faster, en gammal dam. Det var den första erfarenheten av att som präst möta människor med sorg.
De var hans släktingar och han minns att det kändes ganska naturligt.
– Jag pratade mycket med hennes man, både före och efter begravningen, och fick ta del av en gammal mans sorg.
Svårast för honom som präst har varit att möta människors sorg när ett barn dött, eller när en människa omkommit i en olycka.
– Det är så oväntat. Och kommer som ett slag mot ansiktet på de som lever kvar. Chocken kan vara så påtaglig. Alla frågor om varför.
Han ser att hans uppgift har varit att vara medmänniska.
– Jag kan inte sörja deras sorg, men jag kan färdas ett stycke av vägen med dem – ge trygghet och hopp trots allt.
Han har märkt att en del – kanske i synnerhet män – ibland är rädda för att gråta inför andra. Ändå är gråt ett naturligt sätt för oss människor att ge uttryck för sorg.
Sorgen har många ansikten och orsaker; en relation eller en vänskap som tar slut, att bli av med sitt jobb, att bli sjuk, är också förluster.
– Man förlorar något som varit värdefullt för en. Det finns oerhört många varianter på temat. Oberoende av vad orsaken till sorgen är så är det viktigt att man bejakar sin sorg och ger den plats och tid, säger Nyman.
Han minns den dagen, för några år sedan, när han ringde och berättade åt sina vuxna barn att deras farbror dött. Han gick sakligt igenom vad som skulle hända nu.
– En stund senare ringde min dotter och sa: ”Hördu pappa, är du präst eller är du lillebror?”
För ett och ett halvt år sedan dog Jan-Erik Nymans fru Melita.
Faran för en präst är att han så lätt kan slinka in och gömma sig bakom prästrollen när sorgen kommer nära – och inte ger sig själv tid och möjlighet att sörja.
– Det här lät mina barn inte mig göra när min hustru dog. Och jag har varit oerhört glad att de gjorde det. De meddelade mig kärleksfullt och varsamt: ”Pappa, du ska inte ens tänka tanken att du skulle jordfästa mamma. För en gångs skull vill vi att du ska sitta i bänken med oss.”
Han minns dem som varit medmänniskor, som tagit sig tid, brytt sig och lyssnat utan behov att prata.
– De ett och ett halvt åren som gått sedan min hustru levt färdigt här på jorden har jag lärt mig att det finns så oerhört många goda, fina, kloka människor som vårdar prästens själ.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, är en vanlig känsla när någon i ens närhet sörjer.
– Ord av tröst är säkert på sin plats, men har man inga ord att använda så räcker det att finnas till. Vara en axel att luta sig mot om någon behöver den, det är ungefär vad man kan göra.
Varje persons sorg är unik. Lyssna om den sörjande vill berätta. Ge ett handtag till någon som plötsligt blivit ensam, hälsa på, erbjud dig att skjutsa, koka mat åt den som är i akut sorg och kanske glömmer att äta.
– Det är så mycket praktiskt som kan vara till enorm hjälp när någon i ens omgivning har sorg, säger Jan-Erik Nyman.
Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre människors berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De andra två kan du läsa här och här.
