”Sorg är inte en prestation”

sorg.

Sorgen är inget att skämmas över – eller att vara stolt över, säger Fritjof Sahlström. Den är en del av livet. Men han tror vi behöver våga dela berättelser och ge rum för sorgen i vardagen.

27.6.2019 kl. 10:00

Fritjof Sahlströms fru Leena dog i vintras, efter fyra och ett halvt års sjukdom. En vecka senare, när han skulle skriva sin tidningskolumn, valde han det enda ämne han kunde välja just då. Varför skriva om något så personligt?

– Kolumnen skrev jag för att det är viktigt med de här delade berättelserna. Det är viktigt att prata om det och det är viktigt att berätta – och dela det som ändå är så avgörande.

Fritjof Sahlström är noga med att inte göra anspråk på någon särskild kunskap om sorg.

– Jag är ingen expert på sorg, jag är forskare i pedagogik. Åtminstone hälften av alla människor förlorar sin partner i något skede av livet. Jag är bara en i raden av likvärdiga parallella berättelser.

Samtidigt tänker han att vi som samhälle behöver kunna tala om sorg.

– Det är rimligt att det finns plats för sorg i vardagen, på olika sätt. Det är bra att vi för en gemensam öppen diskussion kring sånt som angår oss och som det kanske har varit onödigt mycket tystnad kring.

Ingens berättelse är förmer, men varje berättelse är viktig. Vi speglar våra erfarenheter i andras berättelser, och i skönlitteratur och poesi.

Reaktionerna på kolumnen var mycket positiva. Han tror att det kan vara lättare för människor att känna medkänsla och engagemang när de har något att förhålla sig till.

– Men efteråt har jag funderat att det, även när man är mitt uppe i det, gäller att komma ihåg att allt det privata kanske inte ska bli öppet för fler.

Att veta vad begreppet sorg är, att ha läst böcker och sett filmer, haft släktingar som gått bort, går inte att jämföra med att ens fru och ens barns mamma dör.

– Genast när sjukdomsbeskedet kommer försvinner framtiden, den förlorar man genast. Man får lov att tänka om kring horisont och framtid.

Det är en viss slags sorg. Sjukdomsprocessen innehåller både med och motgång, men hela vägen finns en insikt om att något är oåterkalleligt. För Leena och honom varade den fyra och ett halvt år.

– Då hinner man ju lära sig en hel del, om sitt eget och andras förhållningssätt till hur man ska leva livet. Man förlorar vissa saker, men det finns samtidigt saker som får en annan skärpa.

När någon dör är det en annan slags sorg.

– Det är svårt att föreställa sig hur det är. Och att det är så många olika saker, samtidigt.

Han tror inte det finns någon instruktionsmanual, någon ”Sorg for dummies”, som kan berätta hur man ska göra.

– Vi försökte på riktigt, och lyckades ganska bra, med att inte ta ut sorgen i förskott. Vi kände att livet blev ännu mera meningsfullt om vi levde i någon slags naiv optimism. Jag är ju forskare, så jag är stenhårt för realism, men det var nog bättre att tro på det osannolika och leva enligt det.

Han tror det kan vara möjligt att vara förberedd på hur det ska kännas – men han tror inte att det behövs.

– Framförallt vet jag inte vad det gör med nuet, med det liv som ännu pågår medan man håller på och förbereder sig. Det är ju ingen prestation; att vi som har förlorat våra anhörig går omkring och tävlar i vem som sörjer mest och bäst.

Han ogillar uttrycket ”hantera sorgen”.

– Det är inte ett projekt. Det är inte steg ett, två, tre och så vidare. Det handlar mera om att hitta bra sätt att leva bredvid sorgen, tillsammans med den, att låta det rymmas många saker samtidigt i vardagen.

Frånvaron finns kvar. Sorgen är inte en sjukdom man tillfrisknar från. Ordet hantera kan ge känslan av att sorgen nu är dominerande, men sedan ska den ersättas med annat. Men många människor som förlorar en anhörig har levt länge tillsammans med den människan.

– De åren formar ju en själv på så många sätt, det vore absurt att tänka sig att man inte skulle vilja vara allt det också i fortsättningen, även om man inte är två.

För att hitta sätten att leva bredvid och tillsammans med sorgen har – utöver barnen, släktingarna och vänner som stöttat – även hans psykolog varit viktig.

– När det kommer till sådant som konkret gett mig verktyg för att hitta fotfäste, så har det varit väldigt viktigt med de samtalen.

Fritjof Sahlström har en generös inställning till människorna i sin omgivning.

– Jag vet hur svårt det är att ta mod till sig och våga komma fram och säga ”jag beklagar”. Så om det blir lite tokigt för någon, det är inte hela världen. Om engagemanget finns där märks det.

Människor som bry sig, som frågar hur det är, som ger konkret hjälp – kanske kommer med mat eller städar – betyder mycket. Det gör också de många människor som gått igenom samma sak som han.

– Jag har fått syn på dem på ett annat sätt än tidigare. Och där finns ett slags stöd som inte kräver så många ord, bara vetskapen ”du har gjort det här”.

Att finnas tillgänglig för att lyssna räcker långt.

– Det är en del av livet att människor dör, så vi vet hur det fungerar, om vi tänker efter. Ha modet att vara tyst bara.

Han ser sig omkring i kaféet där vi sitter.

– Man skulle kunna gå och prata med alla här och alla skulle ha sina egna berättelser om det här, som också skulle vara värda att lyssna på.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



Övriga. Finländarna är ett tystlåtet folk som ogärna pratar med främmande människor. Om och om får vi höra denna sanning om oss själva, om och om upprepar vi den. Det krävs något utöver det vanliga för att vi ska kommunicera verbalt med vilt främmande människor på gatan. 1.9.2011 kl. 00:00

Ledare. Hur många svältande barn krävs det innan världen vaknar? Det är en av de bittra frågorna många ställer sig när omfattningen av svältkatastrofen på Afrikas horn börjar stå klar. 1.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Duvor, palmer och eller kanske Jona i valens buk? Från och med torsdag pryder glada målningar gjorda av barn koret i Lumparlands kyrka. 31.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Nokiamissionens ledare Markku Koivisto har fått lämna sin tjänst på grund av sexuella överträdelser. 30.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Svenskspråkiga fångar i Finland har små chanser till själavård på sitt modersmål. Nu ska det andliga arbetet bland fångarna förbättras. 30.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Han gick omkring och bar på melodislingor som pockade på att få komma ut. Under sin alterneringsledighet skrev Philip Hällund tio psalmer. 29.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. De svenskspråkiga församlingarnas ”riksdag” stiftsfullmäktige samlas undantagsvis inte i höst. 29.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Det är svårt att vara stadsbo. Alla utanför ring ettan vet ”precis” hurdan du är. Ännu värre är det – som i Kjell Westös fall – att vara född förortsbo med rötterna utanför stadskärnan. Då vet också de som gynnats av storken och blivit nedsläppta inom spårvagnsnätet ”precis” hurdan du är. 26.8.2011 kl. 00:00

Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

begränsningar. Från och med idag får maximalt 20 personer delta i offentliga tillställningar i Österbotten. – I vissa avseenden tvingas vi tänka om, men vi kan dela tro och hopp även om vi inte kan träffas fysiskt, säger Mia Anderssén-Löf, som är kyrkoherde i Nykarleby 2.12.2020 kl. 16:15

Kalender. Rikssvenska Daniel Jakobsson, som jobbar i Matteus församling i Helsingfors, bjuder frikostigt på sig själv så här i adventstid. I en virtuell språkbadskalender öppnar han kalenderluckor, läser det finska innehållet och försöker förstå budskapet. Och allt tog avstamp i ett stort misstag. 2.12.2020 kl. 11:59

adventskalender. För bokstavsillustratören Sofie Björkgren-Näse var uppdraget att skapa en adventskalender lite av en dröm som gick i uppfyllelse. 2.12.2020 kl. 10:05

coronaepidemin. Från och med nästa vecka ska alla gudstjänster i Nyland förrättas i huvudsak utan att församlingsmedlemmar är med i kyrkorummet. 27.11.2020 kl. 18:40

insamling. Rättegången mot Martyrkyrkans vänner, som misstänks för brott mot penninginsamlingslagen, är över. Domen faller den 7 december. – Försvaret vill visa att vi handlat i god tro, säger MKV:s ordförande Johan Candelin. 27.11.2020 kl. 13:59