Andreas von Bergmann beskriver sig som en typisk föreningsmänniska. Han har sedan barnsben varit aktiv i församlingen i Pargas där han numera också är anställd som församlingssekreterare, han är ordförande i idrottsföreningen och har varit kommunalpolitiker. I Borgå stift är det många som kommer ihåg honom som ordförande för Ungdomens kyrkodagar – men också som sketchmakare till UK:s Fria förmågor.
– Det här med att engagera sig och vara med och organisera och byråkratisera och greja har fallit sig naturligt för mig.
Han berättar att han vuxit upp med och in i församlingen. Det var naturligt att vara med i söndagsskolan och på barnläger.
– Lägertraditionen är viktig i Pargas. De allra flesta är som barn med på församlingens läger, så när det är dags för skriftskolan kommer man gärna tillbaka till just den lägergården. Det finns en fin kontinuitet i det.
Ganska tidigt insåg han att han gärna ville jobba i kyrkan. Inte som präst, utan med förvaltningen.
– Det var egentligen mycket tack vare UK. När jag var i tjugoårsåldern satt jag med i en arbetsgrupp som skrev om UK:s stadgar och styrdokument. Den var kanske min första inkörsport till att sitta och vrida och vända på paragrafer. Det ger en tillfredsställelse när man ser att man får det rätt.
I sitt arbete funderar han mycket på hur församlingen kan förmedla att den inte bara består av de anställda, utan av alla medlemmar.
– Hur ska vi få församlingsbor i periferin, de som inte aktivt deltar i den verksamhet som församlingen ordnar, att känna sig som församlingsmedlemmar om vi talar om församlingen som de anställda?
Alla pusselbitar behövs
De församlingsmedlemmar som han kallar perifera är en grupp som han kommer i kontakt med via sitt arbete på pastorskansliet. Det handlar inte bara om ämbetsbetyg, gravärenden och förrättningar, utan Pargas kyrkliga samfällighet hyr också ut bostäder och båtplatser. Att församlingen på det här sättet kommer i kontakt med människor i deras vardag är något han uppskattar.
Andreas von Bergmann är bekymrad över att man på många håll i kyrkan vill avstå från en del av det byråkratiska och från sin myndighetsroll.
– Om man till exempel ger upp vigselrätten och inrättar stora centralregister lämnar man också ifrån sig möjligheten att möta människor. Genom att dra sig undan de här uppdragen sekulariserar kyrkan sig själv. Jag är inte den som ska ge råd åt biskoparna, men med besvikelse noterar jag att alla inte ser på den här aspekten. Det är inte så att kyrkan har skött förvaltningsbiten dåligt, det är inte därför folk skriver ut sig ur kyrkan.
Även om församlingen är en stor del av hans liv känner han inte att en trosgemenskap är avgörande för hans tro.
– Jag värdesätter församlingen, men jag har inget större behov av att bli undervisad. Många kyrkliga samlingar tenderar att bli väldigt undervisande. Det behövs säkert för en del och jag har inga problem med att delta i sådan verksamhet, men för den egna personliga trons skull är det inget som ger mig mer näring än det jag läser själv.
Läs mer i Kyrkpressen 31-32/2018 som utkommer 2.8.
