Tapio Luoma uppskattar erfarenheterna både från de österbottniska församlingarna och den urbana miljön som biskop i Esbo stift.
Tapio Luoma uppskattar erfarenheterna bÄde frÄn de österbottniska församlingarna och den urbana miljön som biskop i Esbo stift.

Har alltid velat vara prÀst

Ă€rkebiskopsval.

Esbobiskopen Tapio Luoma är först ut i KP:s fem kandidatporträtt

4.1.2018 kl. 15:35

Mitten av sextiotalet. Österbottniskt plattlandskap. En pojke och hans farmor rycker i dörren till den stiliga kyrka som Carl Ludvig Engel ritade för Kurikka församling. ”Jag minns ännu min besvikelse över att dörrarna var låsta”, skriver Esbobiskopen Tapio Luoma i Piispanpolku 10, en antologi med de nuvarande biskoparnas personliga berättelser.

– Egentligen kan jag inte säga vad det är som fascinerar mig så. Jag minns bara den där stunden när jag insåg att jag ville bli präst. Jag var 15 år, hade just gått i skriftskolan och var med i ungdomsverksamheten i församlingen. Känslan handlade om att få tjäna andra människor och vara med i deras verklighet och att få visa på Guds verklighet och kärlek. Det har jag fått göra i trettio år. Alla de mest glittrande glansbilderna har rivits itu, tidigt i jobbet. Församlingsarbete ger oerhört mycket men är också väldigt krävande. En präst till exempel på en liten ort får finna sig i att dras djupt in i människors liv och se hela spektret av livets rikedom och bisterhet. Det här fängslar mig. Så njuter jag också av att umgås med andra människor och av växelverkan med dem.

På frågan om hur Luoma vill stöda de nya generationerna av präster om han blir vald till ärkebiskop betonar han vikten av att präster sköter om sitt personliga andliga liv.

– Annars orkar man helt enkelt inte. Även om en präst kan motiveras av ett ideal om att vara andras medvandrare, så tror jag att krafterna i längden tar slut om man inte förankras i en övertygelse om att gå Guds ärenden. Att sköta sitt andliga liv utmanar också en att lära känna den kristna traditionen bättre, lära sig mer om Bibeln och kyrkans historia och det är nyckeln till en vidare förståelse av den kristna tron. Därför är den andliga fördjupningen inte något lösryckt tillägg, utan själva grunden för alla dem som jobbar i kyrkan.

Hur sköter du om ditt eget andliga liv?

– I det här fallet är det inget som jag vill skryta över. Jag läser dagligen åtminstone ett litet stycke ur Bibeln. Ibland, om det är något riktigt bra, lär jag mig det utantill. Bönen ser jag som en suck till Gud. Den är mycket viktig för mig. Jag kan inte säga hur mycket jag ber under dagen eller vilka ord jag använder, för det är inte det viktiga. Det väsentliga är att leva i insikten om att jag finns i Guds blick och att han leder mig hela tiden. Att delta i mässan är också viktigt. Men världarna är så totalt integrerade i varandra att jag har svårt att säga vad som är ”jordiskt” och vad som är ”andligt”.

Vad skulle få dig att säga: Jag vill/orkar/kan inte längre vara präst i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland?

– Inom överskådlig framtid kan jag inte ens föreställa mig att vår kyrka skulle förändras så radikalt att jag tvingades konstatera att jag inte längre vill tjäna den. Att jag själv skulle förändras så radikalt … det känns som en ännu mer orealistisk tanke. Kanske ifall att jag skulle känna att jag ljög för människorna, att jag till exempel inte längre hade en tro. Det skulle vara en så djup inre konflikt att jag var tvungen att fundera över om det här verkligen var min plats. Men sådana tankar har jag inte umgåtts med, snarare handlar det om en hurudan kyrka jag personligen är redo att jobba i.

Måste orka bära andras smärta

På uppmaningen att nämna sina karaktärsdrag beskriver Luoma sig som tålmodig, moderat men ändå beredd att söka nya vägar.

– Jag tål olikheter och klarar av att finnas med i svåra lägen. Församlingserfarenheten är också viktig. De åren har format hur jag tänker också som biskop.

Och vad är det då som kräver tålamod?

– Som kyrkoherde handlade det om att orka bära till exempel den smärta som finns i en arbetsgemenskap. Som biskop om att orka bära den smärta som finns i kyrkan överlag. Varken som kyrkoherde eller biskop kan jag ta bort den smärta som finns, men jag kan vandra med, lyssna och fråga de andra hur vi tillsammans ska ta itu med det svåra. Det här ser jag som en slags tålamod.

Den smärta som finns i det finländska samhället handlar enligt honom om en växande ojämlikhet och fragmentering, där människor förskansar sig i olika verkligheter.

– Inom kyrkan är äktenskapsfrågan just nu den svåraste för många. Där tror jag på biskopens roll som den som lyssnar, som erkänner smärtan och lever med i den.

Men om tålamodstaktiken till slut inte räcker och någon måste fungera som domare – till exempel i äktenskapsfrågan?

– I något läge kommer vi till den punkt där man konstaterar att ”det här är nu den linje som gäller”. Det är helt klart att ett läge där allt bara flyter också sliter på alla parter i längden. Å andra sidan handlar tålamodet om att ge den andra tid och om att söka en gemensam lösning. Och ingen ska heller tro att vi någonsin kan lösa alla svårigheter i kyrkan. När en svårighet tar slut kommer en annan, och förmågan att utstå sådana lägen kommer alltid att kräva tålamod.

Skiftande kyrklandskap berikar

Tapio Luoma beskriver sig som en som snarare lyssnar på andra än debatterar.

– När jag tänker på hur jag själv hanterar oenigheter, så tycker jag ändå att jag också har hittat min egen röst. Återigen var det församlingsåren som lärde mig att det är skäl att respektera andras åsikter och värdesätta deras sätt att klä sin tro i ord.

Luoma säger att han har vuxit upp i en omgivning där väckelserörelserna alltid varit en naturlig del av församlingens liv. Under tiden som kyrkoherde i Seinäjoki rörde han sig obehindrat mellan alla de inomkyrkliga väckelserörelser som fanns representerade. Han är tacksam över den bild han fogat samman av erfarenheterna i Österbotten och som biskop i Esbo.

– Och ändå känner jag starkt att det är samma kyrka. Bägge sammanhangen har sina styrkor.

Hur ser din egen bibelsyn ut?

– Min bibelsyn utgår från att Bibeln är oumbärlig, oerhört viktig och att vi diskuterar den och våra tankar och tolkningar av den alldeles för lite. Fastän olika läger säger ”vi stöder oss på Bibeln” så har den ändå fått en biroll. Samtidigt som Bibeln borde läsas och tas på allvar mycket mera än nu, så är det viktigt att minnas att det är Kristus som är vår Herre – inte Bibeln. Dess uppgift är att föra oss till Kristus. Den är en samling heliga skrifter sammanställd av människor som berättar hur Gud har verkat bland dem. På det här sättet pekar den också på hur Gud verkar bland oss. I sista hand ställer Bibeln oss inför frågan vad människan och hennes förhållande till Gud är i dag.

Intervjun med Tapio Luoma finns i sin helhet i Kp nr 1. Porträtten med kandidaterna i ärkebiskopsvalet publiceras varje vecka i nummer 1 till nummer 5.

May Wikström
Foto: Nicklas Storbjörk
Anton Lundholm är född och uppvuxen i Småland, men bor idag i Stockholm.

Bok. När Anton Lundholm växte upp i det svenska bibelbältet var homosexualitet en icke-fråga. När han själv, efter många års kamp, kom ut ur skåpet raserades hans Gudbild. 26.1.2018 kl. 08:44
Hans Boije är diplomingenjör och teologis magister.

kyrkoherde. Hans Boije, direktor för Johannelunds teologiska högskola i Uppsala, har sökt kyrkoherdetjänsten i Vörå församling. 23.1.2018 kl. 15:37
Tom Tiainen

profilen. Då båten sjunkit och det kalla vattnet gjort dem stelfrusna såg Tom Tiainen bara en lösning, att be Gud om hjälp. Den hjälpen kom. Senare samma kväll övertygade Gud honom om varifrån den kommit. 24.1.2018 kl. 15:00

Ă€rkebiskopval 2018. Att bevara kyrkans enhet utan att tysta ner dem som tänker annorlunda eller tumma på det befriande kristna budskapet är en av framtidens största utmaningar, enligt Björn Vikström. 22.1.2018 kl. 13:25

ekonomisk utredning. Församlingarna i Helsingfors ska beställa en utomstående utredning av ekonomin. 15.1.2018 kl. 11:32

Ă€rkebiskopval 2018. I en palett på fem ärkebiskopskandidater sticker Heli Inkinen ut som den enda kvinnan. Hon konstaterar att det här är symptomatiskt för den kyrka hon jobbat och verkat i i över 30 år. Och hon vill förändring. 14.1.2018 kl. 16:54
Zacharias Topelius vid sitt arbetsbord i Björkudden i Sibbo år 1897. Bilden till höger visar utkastet till ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt” som skrevs 1887.

Jubileum. Under sin uppväxt i Nykarleby var Zacharias Topelius en flitig kyrkobesökare. Den söndag han inte varit i kyrkan skrev han ”okyrka” i sin dagbok. Kom han för sent till gudstjänsten gick han upp på läktaren för att inte störa. 12.1.2018 kl. 17:53
Miika Auvinen

förföljelse. Nordkorea och Afghanistan är de farligaste länderna att leva i som kristen. Nordkorea har toppat listan flera år men nu har den tvivelaktiga äran att inneha tätpositionen hotats av Afghanistan. 10.1.2018 kl. 13:22

jul. Ett ord på bara tre bokstäver. Men ett ord som framkallar så mycket känslor, minnen och gläjde. Men också sorg. Karin Erlandsson berättar om minnen av sin barndoms jular. Och hur hon ser på julen idag. 22.12.2017 kl. 09:39

julevangeliet. Det var tur att julevangeliet skrevs av en så förnuftig och sansad människa som just evangelisten och läkaren Lukas. Hade han inte tagit sig an uppdraget hade julevangeliet kanske skrivits av en Terjärvbo. Eller ännu värre, en sportreporter... 21.12.2017 kl. 09:15
Slutet nÄtt

stĂ€llningstagande. Det kokar i stiftsfullmäktige i Helsingfors. Det här på grund av att stiftsfullmäktigeordförande Johanna Korhonen gått ut i offentligheten med sina frågor kring Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalos kreditkortsanvändning. 21.2.2018 kl. 09:06

samarbetsförhandlingar. Nykarleby församling avslutade sina samarbetsförhandlingar. 21.2.2018 kl. 08:56

kyrkoherdeinstallation. Vasa svenska församlings nya kyrkoherde Mikael Forslund installerades på söndagen i tjänst i en välfylld kyrka av biskop Björn Vikström. 24.1.2018 kl. 09:56