Våga fråga
I vår frågespalt besvaras frågor om tro och andlighet av präster i den lutherska kyrkan. Frågor om relationer, hälsa, familj och fostran besvaras av sjukskötare och kyrkans familjerådgivare. Du får gärna ställa din fråga anonymt. Redaktionen väljer och editerar frågorna. Frågorna publiceras och besvaras både i papperstidningen och på webben.
Min goda vän är sjuk. Måste jag ta ansvar för hennes situation?
ANN-SOFI STORBACKA är sjukhuspräst och svarar på läsarfrågor om tro och liv.
SVAR: Utgående från hur du ställer din fråga får jag den uppfattningen att du ser många likheter mellan din pappas situation och din väns. Jag tror att du skulle ha nytta av att fundera på vad som är annorlunda när det handlar om din vän. Hur ser hennes livssituation ut? Hurudant omsorgsnätverk har hon? Hur skiljer sig hennes sjukdom och hennes behov från din pappas? Byter du perspektiv får du sannolikt syn på sådant som kan hjälpa dig att fatta goda beslut.
Den allra viktigaste utgångspunkten för ditt resonemang ska ändå vara din väns önskemål och behov. Också om ni känner varandra väl är det ändå viktigt att du tar saken till tals med henne. Det är inte lätt att ställa raka och tydliga frågor, särskilt inte när det handlar om ledsamma saker, men det skulle klargöra situationen. Med raka frågor menar jag frågor som ”Vad vill du att jag ska göra för dig? eller ”Hur kan jag stöda dig i det här läget?” Det är fullt möjligt att din vän kommer att svara på ett sätt som du inte har väntat dig.
Det är stor skillnad om man som anhörig eller vän ser att man har huvudansvaret för att koordinera omsorgsnätverket kring en sjuk person eller att vara en del av nätverket. Har du frågat henne om hur hon vill bli vårdad? Om hon vill bli vårdad hemma är det viktigt för dig att veta vilken din roll är. Hurudan uppfattning har din vän om omsorgnätverket kring henne? Vilken plats fyller du i sammanhanget och vilka andra förutom dig är delaktiga i vården av henne? När du har svar på de här frågorna har du en mycket klarare bild av läget.
När jag känner att mitt ansvar för något har blivit för diffust och för belastande brukar jag söka stöd i det som Margareta Melin har skrivit. Hon kan enkelt och tydligt formulera det som en nedtyngd person behöver få höra för att komma ur en låst situation: ”Att göra för mycket är inte bättre än att göra för litet. Det bästa man kan göra är att göra det man kan. Varken mer eller mindre.” Var alltså varsam med dig själv och se till att du kan återhämta dig. När du är utvilad får du bättre syn på vad du kan göra.
