När jag tänker på Kjell Westös höstroman Hägring 38 tänker jag på färger: brunt, grått, människor i sepiatoner som står som om de poserade inför någonting som inger dem en vag känsla av oro.

Hägring 38 utspelar sig i ett Europa på väg att driva in i krig. Advokaten Claes Thune igenomlever en lång räcka strävsamma vardagar som lyses upp lite grann av hans nyanställda kontorist Matilda Wiik – en effektiv kvinna som bär på många hemligheter. Sorgen efter skilsmässan från hustrun Gabi släpar han efter sig som ett förlamat ben.
Thune är inte ensam, han har ju Onsdagsklubben: ett informellt diskussionsforum som samlar ett sällskap av gamla vänner till debatt och samvaro. Men politiken äter långsamt upp Onsdagsklubbens glädje och det blir tydligt att medlemmarna står på olika sidor i den konflikt som snart kommer att blossa upp på allvar.

Kontoristen Matilda Wiik släpar på förlamade kroppsdelar också hon. En gång var hon en ung flicka som hette Milja, men den flickan blev kvar i det röda fånglägret tillsammans med alla dem som svalt ihjäl. Sedan händer det hemska: kaptenen från lägret dyker upp på hennes jobb. Han är medlem i Thunes Onsdagsklubb, han är mycket äldre men hon känner genast igen honom.

Och det visar sig att Miljafröken inte alls blev kvar på lägret, hon finns kvar och hon har en plan.

Hägring 38 är en fundersam thriller. Westö berättar långsamt, kontrollerat och vackert om en vår, sommar och höst som leder fram till en obönhörlig eruption.

Eftersom den tveksamma advokaten Thune blir läsarens självklara identifikationsobjekt kan vi också identifiera oss med hans liberalt borgerliga känslor av skuld, skam och till och med skräck då han brottas inte bara med sin kontorists berättelse utan också med att den goda vännen, juden Joachim Jary, verkar förinta sig själv i samma takt som snaran dras åt kring judarna ute i Europa.

På så vis blir det här en berättelse inte bara om ett visst historiskt skeende och vissa personers handlingar under det skeendet, utan också om stora frågor som handlar om en människas värde och hur vi mer eller mindre omedvetet utgår från att vi kan indelas i olika grupper enligt hur viktiga vi är.

Kjell Westö frammanar en stämning som känns så konkret att jag ser den som en serie bilder: en kvinnas blus som klibbar fast sig vid hennes rygg en het oktoberdag, en Helsingforsgata i regn, lukten av malmedel och otvättat hår, den där känslan i magen då man oroar sig för något.

Och sedan, som sagt, en värld i sepiabrunt, med människor som poserar som om de visste att ingreppet kommer att bli plågsamt. Så kommer jag alltid att minnas det sista året innan kriget kom, trots att jag inte ens var född då.

Sofia Torvalds

Förlag: Schildts & Söderströms 2013