Bortom bergen
Regi: Cristian Mungiu

Det finns anledning att tro att Cristian Mungiu, den rumänska filmens stora namn, inte är anställd av landets utrikesministerium. Eller av turistmyndigheterna för den delen.

I Mungius filmer, bland dem Cannes-vinnaren Fyra månader, tre veckor, två veckor, framträder ett Östeuropa som halkat långt efter. Men där det i abortdramat Fyra månader var (real)socialismen som ställde till det har huvudrollen i Bortom bergen (Dupa delauri) reserverats för den grekisk-ortodoxa kyrkan.

Men fortfarande handlar det om unga kvinnor i kläm. Voichita (Cosmina Stratan) är barnhemsbarnet som tagit sin tillflykt till ett kloster, hon är alltså nunna. Hon får besök av barndomsvännen Alina (Cristina Flutur), bosatt i Tyskland, som tänkt sig att hon ska rädda Voichita undan torftigheten.

Men att lämna klostret låter sig inte göras sådär bara. Har man en gång valt den sanna vägen så har man. Och förresten kan man inte älska någon mera än Gud, inte om man vill åtnjuta hans kärlek, som klostrets Fader och föreståndare konstaterar. Följaktligen väljer Alina att vänta och se, något som får tragiska konsekvenser.

Bortom bergen är en på många sätt intressant film, illusionslös och stram. Samtidigt som Mungiu poängterar kyrkans roll i ett samhälle som tappats på sina resurser, såväl mänskliga som materiella, visar han vad som kan hända när den världsliga och mera andliga kärleken krockar.
I filmen, som förövrigt har verklighetsbakgrund, är det den blinda tron i kombination med ett snedvridet regelverk – av de 464 synder som är upptagna i kanonen vittnar ingen om det här med likgiltighet – som gör att en av de unga kvinnorna dukar under. Nyckelordet är djävulsutdrivning.