Film
Amour
Regi: Michael Haneke.

Michael Hanekes Amour, Kärlek, har på festivalfronten gått från klarhet till klarhet och inför Oscar-galan på veckoslutet hör filmen till de stora favoriterna.
I det här fallet är det bara att hålla med. Amour är en makalös film, lika vardaglig som existentiell, lika illusionslös som varm och lyhörd.
Handlingen i filmen kretsar som bekant kring döden, den obönhörliga, men det som man tar med sig är porträttet av den livslånga kärleken som nu står inför en sista prövning.

Det handlar om Anne och George (Emmanuelle Riva och Jean-Louis Trintignant, den franske filmbjässen som efter en paus på fjorton år gör comeback), ett äldre par i Paris som lever för musiken. Och för varandra (parets dotter som gestaltas av Isabelle Huppert är sedan länge utflugen).

Med undantag för enstaka konsertbesök – Anne är den pensionerade pianoläraren – är det lugna gatan som gäller. Och vad är väl trevligare än det. I rutinerna ligger tryggheten, morgontofflorna sitter där de ska.
Men så en mindre vacker dag, vid frukosten, drabbas Anne av en smärre stroke. På det följer en misslyckad operation som gör att frun i huset blir rullstolsbunden. Inledningsvis går det an men i takt med att Annes tillstånd förvärras tilltar också de emotionella (och fysiska) påfrestningarna.

Förödmjukelserna avlöser varandra, det stumma raseriet gör intrång, men att förlita sig på anstaltsvården kommer inte på fråga. Anne vill inte, hon vägrar, och livskamraten George har gett henne sitt löfte.
Det är väl det som kallas för respekt, och i Amour finns massor av respekt. På det personliga planet, men också på det berättarmässiga planet. För trots att parets vardag blir allt ”mindre” vägrar Haneke att titta åt sidorna (merparten av filmen utspelar sig inom hemmets fyra väggar).

I stället väljer han att borra sig allt djupare; i de fårade ansiktena med de glasklara blickarna, i de små ögonblicken som förvisso tyder på ett långt och rikt liv. Sekvensen där Anne medels trallvänliga ”Sur le pont d´Avignon” återvänder till barndomens landskap är rentav hjärtskärande men inte att Michael Haneke frestas av falsk sentimentalitet.
På den punkten får regissören fint flankstöd av Jean-Louis Trintignant, som låter bli att falla in i rollen som mysig farbror med strikt borgerliga anor. I ett försök att värna om sin hustrus integritet går George till slut så långt att han låser in Anne och ger assistenterna foten.

Amour kan med fördel ses som ett inslag i debatten om åldringsvården, om människors rätt att på ålderns höst se om sitt eget hus (bildligt och bokstavligt talat). Men framför allt är detta en ömsint – och vid behov rakryggad, även brutal – skildring av ett kärleksförhållande som av förekommen anledning kommit till vägs ände.
Det är sorgligt, inte sällan smäktande vackert, men det oaktat inbjudande. Själv kommer jag att tänka på min mamma, min mormor och farmor, och det är inte alltför ofta. Tack för påminnelsen.
Krister Uggeldahl