Recensioner
Mästaren och lärjungen
Sofia Torvalds
Film
The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams m.fl.
Den försupna krigsveteranen Freddie Quell (Joaquin Phoenix) försöker hitta sin plats i livet men verkar bara hitta nya sätt att fixa hembränt och råka i slagsmål. Av en slump vinglar han ombord på ett fartyg där författaren Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) ordnat fest för att fira dotterns bröllop. Dodd visar snabbt ett intensivt intresse inte bara för Quells begåvning för sprit utan också för hans själ.
The Master är en film inspirerad av scientologirörelsens grundare L. Ron Hubbards liv. Nu är jag ingen Hubbard-expert, men trots att filmen aldrig klär rörelsens namn i ord finns här mycket som stämmer: rättegångarna, de ekonomiska svårigheterna, kritiken mot de läror som ledaren påstår att bygger på vetenskapliga experiment, för att inte tala om Mästarens karismatiska, oberäkneliga personlighet. De verkligt mörka kapitlen i Hubbards och scientologins historia – alla dessa människor som hamnar i onåd och förföljs intensivt och utan något förbarmande – tas inte upp i The Master. Filmen skildrar 50-talet och rörelsens födelse.
Hubbard må ha varit inspirationskällan men man behöver inte veta någonting om scientologi för att känna att The Master är en fascinerande och gastkramande film.
När Mästaren Lancaster Dodd vänder sin intensivt kärleksfulla blick mot den krumma Freddie Quell ligger det något av Jesus-möter-syndaren i luften. När Dodd sluter Quell i sina armar efter en fängelsevistelse är det den förlorade sonen som återvänder och rullar runt i gräset med sin far.
Egentligen är The Master alltså är kärleksberättelse, och liksom i de flesta kärleksberättelser är det inte helt lätt att se vad parterna ser hos varann. Kärlekshistorien handlar om mötet mellan lärare och lärjunge. Det händer ingenting riktigt hotfullt, men det ligger ett hot i luften. Det händer ingenting riktigt kärleksfullt, men det ligger kärlek i luften.
Detta är en utvecklingsberättelse och det står klart att det som händer Freddie Quell är något gott. Han är visserligen fortsättningsvis krum och skev, men han gör trevande försök att bryta sig ut ur sitt mörker. The Master lyfter fram de religiösa rörelsernas skötessynder – maktkampen och manipulationerna – men också det som är gott. När Lancaster Dodd gång på gång vill höra Freddie Quell säga sitt namn är det plågsamt tydligt att han är den första som någonsin intresserat sig för vem Freddie egentligen är.
Trots att man alltså inte alls behöver se The Master och hela tiden tänka på Hubbard kan filmen bidra till en hel del nya insikter. Personligen tycker jag inte längre att det är så konstigt att en lång rad kändisar blivit scientologer. Om du hade råkat snubbla in i en hytt och mött Lancaster Dodd i en stund då ditt liv varit kaotiskt kunde du ha följt den här Mästaren du också.
The Master visas på filmfestivalen EXIsT i Kristinestad 8–10 februari.
The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams m.fl.
Den försupna krigsveteranen Freddie Quell (Joaquin Phoenix) försöker hitta sin plats i livet men verkar bara hitta nya sätt att fixa hembränt och råka i slagsmål. Av en slump vinglar han ombord på ett fartyg där författaren Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) ordnat fest för att fira dotterns bröllop. Dodd visar snabbt ett intensivt intresse inte bara för Quells begåvning för sprit utan också för hans själ.
The Master är en film inspirerad av scientologirörelsens grundare L. Ron Hubbards liv. Nu är jag ingen Hubbard-expert, men trots att filmen aldrig klär rörelsens namn i ord finns här mycket som stämmer: rättegångarna, de ekonomiska svårigheterna, kritiken mot de läror som ledaren påstår att bygger på vetenskapliga experiment, för att inte tala om Mästarens karismatiska, oberäkneliga personlighet. De verkligt mörka kapitlen i Hubbards och scientologins historia – alla dessa människor som hamnar i onåd och förföljs intensivt och utan något förbarmande – tas inte upp i The Master. Filmen skildrar 50-talet och rörelsens födelse.
Hubbard må ha varit inspirationskällan men man behöver inte veta någonting om scientologi för att känna att The Master är en fascinerande och gastkramande film.
När Mästaren Lancaster Dodd vänder sin intensivt kärleksfulla blick mot den krumma Freddie Quell ligger det något av Jesus-möter-syndaren i luften. När Dodd sluter Quell i sina armar efter en fängelsevistelse är det den förlorade sonen som återvänder och rullar runt i gräset med sin far.
Egentligen är The Master alltså är kärleksberättelse, och liksom i de flesta kärleksberättelser är det inte helt lätt att se vad parterna ser hos varann. Kärlekshistorien handlar om mötet mellan lärare och lärjunge. Det händer ingenting riktigt hotfullt, men det ligger ett hot i luften. Det händer ingenting riktigt kärleksfullt, men det ligger kärlek i luften.
Detta är en utvecklingsberättelse och det står klart att det som händer Freddie Quell är något gott. Han är visserligen fortsättningsvis krum och skev, men han gör trevande försök att bryta sig ut ur sitt mörker. The Master lyfter fram de religiösa rörelsernas skötessynder – maktkampen och manipulationerna – men också det som är gott. När Lancaster Dodd gång på gång vill höra Freddie Quell säga sitt namn är det plågsamt tydligt att han är den första som någonsin intresserat sig för vem Freddie egentligen är.
Trots att man alltså inte alls behöver se The Master och hela tiden tänka på Hubbard kan filmen bidra till en hel del nya insikter. Personligen tycker jag inte längre att det är så konstigt att en lång rad kändisar blivit scientologer. Om du hade råkat snubbla in i en hytt och mött Lancaster Dodd i en stund då ditt liv varit kaotiskt kunde du ha följt den här Mästaren du också.
The Master visas på filmfestivalen EXIsT i Kristinestad 8–10 februari.
