En stad vid sydkusten, Flatnäs, år 1994. Några ungdomar möter en våldsam död, Estonia sjunker, ena halvan av tvillingspolisparet ger upp sin karriär och drar sig tillbaka i halvgalenskap. Det är kallt.

På ytan har Monika Fagerholm skrivit en thriller, en riktig klassiker: ett antal personer återvänder sjutton år senare till den plats där brottet begicks och gamla hemligheter grävs fram ur en sörja av lösa trådar, jobbiga minnen, sorg och ångest. Språket är andfått och hackigt som en tonårstjej som springer undan någonting i skogen.

Fagerholm har byggt upp ett enormt persongalleri och boken inleds med en lista över personer så där som i de där historiska kärleksromanerna som jag slukade i tonåren. Listan behövs. Lola uppochner har ingen tydlig huvudperson och läsaren märker snabbt att det är viktigt att veta mycket om alla.

På ytan handlar boken om ett brott, men jag läser Lola uppochner som en berättelse om något alldeles annat. Jag läser den som en skildring av familjen, oftast då familjens sönderfall. Den här boken handlar mycket om föräldrars svek mot barn men samtidigt väldigt lite om föräldraskap. Bokens Eva Anderberg, lärare och präst, förlorar man och son i en drunkningsolycka som sker medan hon sitter inne i kajutan och läser en bok om trädgårdar. På samma sätt går andra barn förlorade på många olika sätt medan föräldrarna gör annat utan något ont uppsåt: dricker rödvin och skriver dåliga dikter, värnar om familjens prydliga fasad,  njuter av sina relationsproblem eller är osynliga.

Den här boken har material för enormt många berättelser, så många att det hade gått att sovra i det som kom med. Helst hade jag läst mer om syskonparet Anita och Ca Bäck, deras mamma (den misslyckade poeten) och styvpappa Ib Kavanaugh, performanskonstnären som begick självmord. När själva morden är lösta sitter jag och tvinnar på många frågor som inte fick ett svar. Framför allt Anita, vars kropp tvinar bort i en obotlig muskelsjukdom och som njuter av att manipulera dem som kan springa hennes ärenden, är en person vars innersta syften jag dissekerar länge efter att jag läst ut boken. Och det par om vars relation vi vet allra minst är de två som får varann på slutet.

Som läsare har jag nästan en känsla av att berättelsen gömmer sig för mig. Den rentav vill vara dold, den vill lämna mig med alla de där gissningarna. Är det kanske just det Monika Fagerholm vill berätta? Att så här tror du det ser ut i en småstad. Du tror att du vet vad som driver de här människorna och varför de beter sig som de gör, men det är mycket mer komplicerat än så.

Du kan bara se glimtar av liv och ärlighet. Du kommer egentligen aldrig att förstå varför det blev som det blev. Om du är ärlig med dig själv är det kanske så också i ditt eget liv.

Författare: Monika Fagerholm
Förlag: Schildts & Söderströms 2012