Symtomatiskt för den har varit att motiven ibland verkat ha helgat medlen, så att också rena osanningar förts fram i syfte att uppröra massorna. Så var det till exempel när det hette att den nya rikssvenska handboken slopat ”han” för Gud till förmån för ”hen”, vilket inte var sant. Den andra stora debatten kom när en församling i Västerås i sin julannonsering gick in för att inte könsbestämma Jesusbarnet.
I Åbo har kyrkoherden Mia Bäck nyligen fått kritik från en anonym anmälarhop som upprörts av att hon kallat Gud ”hen”. Tillvägagångssättet i anmälan är fegt. Tillspetsat kunde påpekas att den som inte vågar ge sin kritik ansikte, kropp eller identitet överhuvudtaget, hen tige i församlingen.
Biskop Björn Vikström har i ett par intervjuer gått ut och stött Bäck, som alltså inte har ens någon tillfällig avsättning från sin tjänst att vänta.
Gud är större än våra kategorier, och det är bra att försöka hitta positiva associationer. Men för varje gång Gud definieras riskerar vi trampa snett. För en del av kristenheten, till exempel inom den ortodoxa kyrkan, är ödmjukheten inför detta faktum så stor att kyrkan betonar den apofatiska teologin: den som talar om att det är lättare att säga vad Gud inte är.
Samtidigt framhåller Vikström i en intervju för svenska Yle att det är skäl att undvika att göra det till en kamp hur många gånger vi nämner Gud som far eller Gud som mor.
Det finns ett behov av att säga något om Gud trots allt. Där är Bibelns språk det som nötts in i generationer, och det är naturligt att ta till bilderna som erbjuds: Fadern, brudgummen, konungen. Samtidigt är det hälsosamt för alla bibelläsarna att inse att språk alltid handlar om dräkt, en dräkt som ser olika ut för olika folk. Det vi söker ligger bortom orden.
Författaren Olof Lagercrantz skriver om det språk som gick förlorat, Adamspråket, som utmärktes av att varje ord svarade exakt mot sitt innehåll. Det språk vi har kvar är hopplöst oprecist. Det går inte att förneka att de manliga dragen dominerar i Bibeln. Men räcker å andra sidan ett ”hen” till för att bredda synfältet? Ofta framförs finskans könsneutrala ”hän” som den goda och oproblematiska parallellen. Men är den allmänna förståelsen av Jumala och Gud ändå så annorlunda mellan de finsk- och svenskspråkiga i vår tvåspråkiga folkkyrka? Det skulle i så fall betyda att vi har skillnader i gudsuppfattningen mellan språkgrupperna som bottnar i ren lingvistik. Så verkar det inte vara.
Det handlar om mera än ett pronomen. Om hen utses till den stora snubbelstenen blir resan mot Gud bara ett stillastående käbbel i diket. Gud blir inte enbart feminin med hen – men inte heller enbart maskulin utan det. Också nu är Gud hönan som samlar sina kycklingar under vingen, modern som tröstar. Gud är inte människa. Människan är däremot Guds avbild och allt i henne bär ett avtryck av den storhet vi inte kan begripa.
