Förra torsdagen var de förtvivlade frågornas dag. Vår son? Min storasyster? Mina vänner? Min grupp? Hade de suttit i det olycksdrabbade Masi-fordonet? Var fanns de nu? Levde de?
Timmarna innan beskeden kom att han, hon, de var okej var oändligt långa. För alltför många kom aldrig det lättade beskedet – i stället åtföljdes väntan av en sorg, som nu måste bearbetas länge. Den är personlig, för de familjer, vänner och släktingar som mist en ung människa. Vi sörjer med er. Vidden av er förlust kan vi aldrig känna, bara djupt beklaga. Sorgen är er, bara er och saknaden efter den människa ni har förlorat kan vi inte känna i våra tankar och kroppar.
Samtidigt drabbades hela Svenskfinland med en förödande kraft av kollisionen. Dragsvik brukar beskrivas som den finlandssvenska smältdegeln och i chockvågorna som gick längs med kusterna syntes det. Så många har varit där, så många har någon som är där, så många har nyss kommit därifrån eller är på väg dit – eller känner någon som är det.
I det läget var det bara riktigt att kyrkorna på de berörda orterna öppnade sina portar för sorgen, en efter en. Här hörde den hemma, här togs den emot. Det är en av församlingens uppgifter, och den saken noterades tacksamt av medlemmarna.
Det militära är strikt inrutat men också där ställs människan i centrum. Militärt är inte motsatsen till humant. Det hördes i de krackelerande rösterna bland förmännen på presskonferensen på torsdagsförmiddagen. När olyckan hade hänt avbröts övningarna, allt arbete koncentrerades på krisarbete och stöd. I ett sammanhang där närmare 1500 beväringar varje år frotteras mot varandra löper sorgebudet snabbt. Det var ingen hemlighet vilket fordon som inte återvände, eller vilken stuga vars bäddar blev tomma. De första på olycksplatsen fick ta hand om svårt sårade jämnåriga. Andra känner just nu medskuld, för att de själva inte satt i bilen. Händelsen var tung att bära också för dem i ansvarspositioner: stammisar, gruppchefer, undersergeanter. Nu om någonsin är det viktigt att Dragsvik har en militärpräst. Ett känt ansikte, en person som gått i samma skor att vända sig till i förtroende, någon som med trons språk kan tala öppet om de svåra saker i livet vi inte kan förutse och aldrig helt förbereda oss för. Militärpastor Markus Weckströms uppdrag har aldrig varit så tydligt som den här torsdagen.
För en månad sedan talade den nya brigadkommendören för Dragsvik, Arvi Tavaila, inför stiftets kyrkoherdar. Hans replik från den samlingen känns smärtsamt aktuell:”Det vi förbereder oss för vill vi inte att ska hända. Men beredskapen behöver finnas. Där ser vi kyrkan och kyrkans stöd som väldigt viktigt. I situationer där någon mist livet är militärprästernas arbete viktigt, i krig och i fred. Själv vill jag ha med kyrkans representant om jag måste gå till ett hem med ett sådant besked.”
Den dagen kom tyvärr i torsdags.
May Wikström är chefredaktör för Kyrkpressen.
