Upplägget är intressant, samtidigt som förenklingarna än en gång gör sig påminda. Mikko Malkavaara karaktäriserar, visserligen med reservationer men ändå, slentrianmässigt upp en spelplan med tre liberala och en mittenkandidat. Epiteten gör det enkelt för väljarna och kyrkans många medlemmar. Men helt sanna är de inte. Stämpeln slås mer eller mindre baserad på den enda fråga som nu sliter kyrkan, nämligen äktenskapssynen.
Samtidigt som den är en viktig och akut fråga är det trist att mekanismen skuffar andra profileringsfrågor i skymundan. Sådana som: Vad tänker den nya ärkebiskopen egentligen om sin kyrkas roll och uppdrag? Hur ser han eller hon på församlingen, församlingens liv, på levande församlingar? På något så gammalmodigt klingande som ”förkunnelsen”? I ett samhälle där den inte längre är oumbärlig som social instans skulle det vara skäl för kyrkan att ta itu med den identitetskris som många anklagar den för. På den här skalan är det omöjligt att placera kandidatkvartetten i några som helst fack. Men deras åsikter har stor betydelse för vart kyrkskeppet barkar de kommande åren.
Chanserna då? Först ut med sin kandidatur var riksdagsledamoten Ilkka Kantola. Han har varit biskop förut, men avgick med dramatik efter en omskriven skilsmässa. Kantola har stöd, hur starkt det är inom kyrkans kärnkrets är svårt att avgöra. Troligen ligger den avhoppade biskopsbanan honom i fatet. Åbo är ett centralt fält i det här valet, även om ärkestiftets tyngd har minskat något i valproceduren. Det finns tecken på att regionens präster kommer att ge ett brett stöd till Heli Inkinen. Hon är ett solklart alternativ för de alltmer frustrerade kvinnor som jobbar som präster, och som i Helsingfors biskopsval såg ännu ett nederlag i representationen i biskopskollegiet. Inkinen har bred erfarenhet av både prästjobb och ledarskap och dessutom en akademisk karriär som kyrkohistorier. Åbobornas solidaritet med henne blir den största utmaningen för Björn Vikström, som däremot genom sin profilering i kyrkomötet kan ha ett starkt stöd i andra regioner på finskt håll.
Det bästa utgångsläget har Esbobiskopen Tapio Luoma. Han har skapat en image som balanserande mittenman. Om han lyckas behålla den när kraven på åsiktsredovisning hårdnar har han till och med möjlighet att ta hem allt i första ronden, medan de andras väljare splittras mellan kandidater som i många åsikter ligger väldigt nära varandra.
