Låt barnen komma till mig (och bevare mig för föräldrarna …)

Jag är en rätt flitig tågresenär för tillfället. Jag frekventerar i stort sett varje vecka det rälsburna transportmedlet mellan Nyland och Österbotten. Och egentligen trivs jag riktigt bra där på tåget. Från fönsterplats i Intercitytågets andra våning är det en njutning att se de ständigt skiftande finländska landskapen segla förbi. I synnerhet så här i försommartider känns det som att det är det bästa av det här landet man får smaka på då.

Men en tågresa kan också bli som en ökenvandring utan slut där varje sekund känns som en oändlig evighet. Det fick jag bittert erfara tidigare i vår.

Det började med att jag var onödigt sent ute med att boka biljett och följaktligen blev utan platsbiljett. Alternativet till ståplats var en kaffe i tågets restaurangvagn. Initialt gick allting bra.

Men så plötsligt slår sig två föräldrar med sina tre barn ner vid samma bord. Och det tar inte många minuter innan jag är mitt inne i mardrömmen. Barnen är hur skötsamma som helst och är redan i den åldern att de rätt smärtfritt fixar det här med att äta på egen hand. Men likväl ser sig en av föräldrarna tvungen att kommentera i stort sett allt barnen gör. ”Försiktigt med muggen nu! Sitt stilla! Ät mer av potatisen! Ät inte så långsamt! Ät inte så snabbt!” Med jämna mellanrum slängs också ett ”Stör inte farbror!” in (dvs jag). Och det enda jag kan tänka är att de som stör mig minst på det här tåget är barnen.

Men jag får i alla fall större förståelse för varför Jesus ibland valde att ge föräldrar kalla handen och i stället spendera tid med barnen.