Förvaltningsdomstolen har gett Karleby svenska församling bakläxa på sitt sätt att hantera en visstidsanställning. Även om beslutet som Kp rapporterar om på nyhetsplats den här veckan är specifikt, så är problematiken det inte. Därför är det viktigt att uppmärksamma utslaget också i andra församlingar.
Konkret handlar det om att församlingen anställt en icke-behörig medarbetare interimistiskt för en tid som överstiger det juridiskt acceptabla. I det här fallet handlar det om en treårig tf-anställning. Domstolen drar paralleller till undervisningsväsendet och konstaterar att ett år är den maximala tiden för en visstidsanställning. Sedan måste tjänsten ledigförklaras på nytt. Även om det är ett tråkigt utslag för de inblandade är det ett viktigt sådant. Tanken bakom handlar om att trygga både anställda och arbetsgivare. God förvaltning är obarmhärtigt bokstavstrogen.
Det finns många orsaker till att det kan slinta i noggrannheten med förvaltningen. Ofta handlar det om att vilja och verklighet inte möts. Trots att man gör allt enligt boken kommer det inga behöriga sökande, eller några sökande alls, till en ledig tjänst. Alternativt kan församlingen, eller vilken annan offentlig arbetsgivare som helst, vara inne i ett skede där ett jobb visserligen ska skötas akut men riskerar att förändras inom en nära framtid.
Dessa är undantag som också juridiken erkänner som argument för visstidsanställningar. Men grunden är benhård: ett provisorium är ett provisorium och får inte vara för länge. Det som helt enkelt inte är tillåtet är att visstidsanställa någon för länge, eller med metoder som gör att visstidsanställningen i själva verket är en fast sådan.
När det gäller utannonseringen av ett ledigt jobb borde det också finnas transparens. Kyrkolagen stadgar att det ska göras känt på arbetsgivarens anslagstavla för offentliga meddelanden när en tjänst är ledig ”samt vid behov på något annat sätt som arbetsgivaren bestämmer”. Det här är ett minimikrav, som med dagens ögon ter sig rätt stenålders. Även om det är självklart att anslaget ska finnas just där, som den ultimata back-upen av vad som sker i en offentlig institution, så vet vi att ”anslagstavlorna” för länge sedan flyttat ut i det digitala offentliga rummet.
Det juridiska fluffet om arbetsgivarens avvägning tillåter visserligen en snäv tolkning. Men borde det inte vara självklart för en församling att utnyttja alla kanaler för att få ut beskedet om att ett jobb är ledigt? Inte enbart för att hitta behöriga personer som inte annars skulle se annonsen, men framför allt därför att församlingen behöver vara en öppen gemenskap och för att en sådan signal onekligen tolkas som det rakt motsatta.
Ramarna förändras också för församlingarnas arbete, ibland av dramatiska yttre orsaker, som i Karleby. Specifika behov kan te sig akuta, bristvaror kan tyckas konstanta. Förvaltningskraven består ändå – och det trots allt, för allas bästa.
