Vad man kallat det kan variera – men det handlar om det år när de lutherska kyrkorna världen över uppmärksammar reformationen som initierades av Martin Luthers 95 teser. Märkesåret inleddes redan månadsskiftet oktober-november. Men firandet, som främst förväntas ske i församlingarnas regi på lokalplanet, sker under det här året. Dessutom sammanfaller det hela med att Finland fyller 100 år.
Luther är en källa till mycket, också till en hel rad misstolkningar och missförstånd, vilket reds ut i det här numret av Kp. Att han har haft en stor betydelse för samhällena i Europas nordliga områden är ändå obestridligt. Väldigt mycket av följderna var positiva, och har gett oss goda frukter, likt äpplena på det äppelträd han troligen aldrig ordagrant sade sig vilja plantera. I Luthers spår fick vi allmän läskunnighet, tankefrihet, yttrandefrihet och en stor portion individualism. Därför är det befogat att ägna honom, eller snarare kärnan i det han lärde, en tanke eller två också år 2017.
Folkkyrkotanken kom av historiska skäl att bli en typisk nordisk företeelse. Kyrkan hamnade i händerna på de världsliga regenterna, som gärna höll den där. I en del av länderna har banden efterhand lösts upp, för Finlands del brast de i själva verket, eftersom Sveriges förlust av den östra rikshalvan till Ryssland försatte den lutherska kyrkan i en sits där dess överhuvud skulle ha varit ortodoxt. Det ledde till att Finland fick en kyrkolag, som gjorde att kyrkan och staten hos oss inte ingick den symbios som den fortfarande lever i, till exempel i Danmark.
Däremot är själva tanken om folkkyrkan gemensam. Danska drottning Margrethe uttrycker den rakt på sak i den intervju som hon gav för kollegan Kristeligt Dagblad i samband med att hon levererade sitt antependium till slottskyrkan i Wittenberg. Där, i närheten av predikstolen, ligger reformatorn själv begraven.
Drottningen tänker och talar som folk gör mest. Hon kan på många sätt ses som urtypen för den folkkyrkliga medlemmen. Att höra till kyrkan är något man gör, men det är inget man vill göra något större nummer av. Skyggheten inför andliga åthävor gränsar till misstroende. Och att inte gå i kyrkan är lika acceptabelt som att göra det – ja i drottningens ögon bestämt hävdad som en rättighet.
I vuxen ålder bestämde monarken sig för att gå i kyrkan så ofta hon kunde, och hon har genom åren upptäckt att den är viktig. Samtidigt som Danmark kan ses som långt sekulariserat och kyrkans egen maktapparat svag, är det anmärkningsvärt att kyrkotillhörigheten på 77 procent ändå är ett par enheter högre än hos oss.
Till syvende och sist handlar det ändå om nåden. Ju mörkare tiderna ter sig, desto större känns behovet. Den behövs och finns – också och särskilt år 2017.
