Den revolutionära kyrkokören

Jag är inte sarkastisk. Det här är kyrkans politik. Att följa och skapa egna regler för hur vi umgås tillsammans i världen. I stället för att som i världen först kräva att man bevisar att man lever upp till en viss nivå för att få vara med (för att inte tala om att synas) tror kyrkan på att välkomna människor in i gemenskapen utan att fråga efter kvalifikationer, erfarenheter, referenser eller talanger.

Det är i sådant som kyrkokörer, basarer, ungdomsgrupper och syföreningar som kyrkan visar att den tror på en annanslags gemenskap. Den är inte en gemenskap som finns till för att producera, som ett företag. Den är inte en gemenskap som finns till för att styra och kontrollera, som en stat. Den är inte en gemenskap som finns till för att underhålla, som en idrottsförening, orkester eller teatergrupp. Alla de har sin plats och nytta, men kyrkan är annorlunda.

Kyrkan är en gemenskap som finns till för att visa hurudan vår Gud är. Det här gäller allt kyrkan gör, från predikan till snöskottningen på parkeringen utanför församlingshemmet, men framför allt givetvis i gudstjänsten. Inte så att gudstjänsten alltid är det mest synliga uttrycket för hurudan Gud är, utan för att det är där vi lär oss se på vilket sätt våra liv tillsammans kan reflektera Gud.
 
Vi tillber en Gud som vill bli tillbedd genom att vi lever tillsammans på ett särskilt sätt, ett sätt som motsvarar hans natur och sätt att behandla oss. I kristendomen kan man inte skilja på tillbedjan och efterföljelse. Vår gudstjänst är inte något vi gör vid sidan av vårt liv, den är vårt liv. Det betyder att när kyrkan gör något så finns det alltid en koppling till gudstjänsten där, vare sig vi vill det eller inte. Frågan är bara om det vi gör som kyrka på ett sant sätt reflekterar den Gud vi tillber eller inte.

Kyrkokören pekar på en Gud som inte bedömer oss efter våra missgärningar, som skapat oss olika för att vi ska ingå i en större harmoni än den som mänskliga försök till kontroll kan uppnå. Välkommen med i revolutionen!