Som förälder vill man så gärna ge sina barn möjligheten att uppleva och lära sig det bästa man själv har upplevt och lärt sig. När jag vid en bokmässa presenterade en av mina böcker om att förmedla tro och tradition till barn idag var det en dam i publiken som kom fram till mig efteråt och frågade vad man ska ta sig till om man har misslyckats. Tårarna rann då hon berättade om sin ångest över att barnen hade vänt allt religiöst ryggen. Min rödkindade författarimage rann hastigt av mig när jag satt där bredvid henne. Varför är det ofta så svårt att förmedla det man helst vill? Är det kommunikationen som inte fungerar?
Som Erik Wahlström konstaterade gäller den här klyftan inte bara religiösa övertygelser. I Sverige har en av animationerna om Alfons Åberg nyligen väckt debatt. Den baserar sig på Gunilla Bergströms bok Alfons och soldatpappan. Tendensen i både boken och filmen är tydlig: Här är det fråga om fredsfostran! Ändå kan bombplanen i soldatpappans berättelse om kriget skrämma upp ett barn som förstår bomberna men kanske inte har det språk som behövs för att kunna ta till sig berättelsens budskap. När vi talade om detta hemma vid köksbordet kom femtonåringen ihåg att när han gick på ettan var det en ständig kö i skolbiblioteket till just Alfons och soldatpappan. Jag frågade varför.
För att det var den enda boken med häftiga bilder av pansarvagnar och vapen!
Ack ja. Man ser för sig bibliotekarien som gläds över kvalitetslitteraturens popularitet, och de tindrande pojkögonen framför maskingevären.
I de flesta fall tror jag att det är referensgrupperna i tonåren och hos den unga vuxna som slutligen avgör vilken ideologi vi väljer att aktivt omsätta i vårt vuxna liv. Det är visserligen i barndomen vi lär oss en grundläggande respekt, eller brist på respekt för människor och livssyner. Det är i barndomen vår bild av den kristna tron bildas, om vi lever i en kristen familj. Men det är när vi söker oss vidare till våra egna grupper som vi väljer vad vi vill ta med oss. Grupper där ungdomar får diskutera livssyn behövs. Det som de kristliga skolungdomsgrupperna var förr, självständigt ledda av ungdomarna själva men med en av församlingens präster som kurator – det fungerade bra på 70-talet. Vad fungerar bra idag?
Och vad sa jag till min samtalspartner på bokmässan? Det jag försökte säga var att det nog finns väldigt många olika rum i Guds hus. Vi får släppa kravet på att förmå våra barn att se samma väggar som vi. Våga lägga i Guds hand. Våga lita.
