Efter det har tekniken utvecklats steg för steg. Många år trängdes vi i morbrors stuga runt hans rese-TV, de lyckliga stunder då antennen uppsnappade signalen. På senare år har individualismen smugit sig in också i stugmiljön, och vi trängs i mindre kretsar omkring bärbara datorer eller läsplattor.
I sommar inföll friidrotts-EM samtidigt som det drog ihop sig till final i fotboll. Under dessa korta dagar och veckor följde jag rätt noga med hur turneringarna framskred, och levde mig in i misslyckanden, överraskningar och triumfer. Men om några veckor kommer jag att ha glömt det mesta, och om ett halvår har jag antagligen till och med glömt vem som spelade i finalen.
I sig är det här inte förvånande. Mitt liv påverkas ju inte det minsta av vem som får hänga guldmedaljerna om halsen. Det handlar mest om ett roligt tidsfördriv när skymningen sänker sig efter en lång skön dag vid stugan med nätupptagning, fiskrökning och vedhuggning.
En liknande reaktion drabbar mig ibland när jag lyssnar på en andakt eller en predikan. Talaren försöker med olika exempel förklara att Jesus är det bästa som hänt mänskligheten och att han är vägen framom andra. Ambitionen är det inget fel på – samma sak försöker också jag förmedla i liknande situationer. Men jag kan ana att många lyssnare, för vilka orden inte har någon klangbotten i personliga erfarenheter, rycker på axlarna och tänker: ”Än se’n? Vad rör det mig?”
Jag tror inte att Jesus kommer oss allra närmast i ord som framhåller hans storhet och kraft. I sin upphöjdhet förblir han en främmande överjordisk gestalt. Tydligast visar han oss Guds kärlek då han går in i svaghet, tvivel och lidande. Där kan vi känna igen hans erfarenheter i vårt eget liv. Men Jesus ska varken stängas inne i det övernaturliga eller i det vardagliga. Han är både världens härskare och allas tjänare. Himmelrikets prioriteringar är omsvängda, eftersom de bygger på nåd, och inte på framgångar och prestationer.
